Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tolv - dra åt helvete

Hela klassen sitter samlade i ett annat sällskapsrum än det jag hade varit i under natten. Här fanns det lite modernare saker som hockeyspel där man antingen spelade för svenska landslaget eller för finska landslaget. Som vanligt så satt våra kära sportnördar och spelade medan några av tjejerna i klassen hade samlats runt. Calle - killen med ljusbrunt hår, mörka ögonbryn, solbränd hy och nästan kolsvarta ögon spelade för Sverige i matchen medan Eddie - killen med blont ganska rufsigt hår, blåa oskyldiga ögon och väldigt ljus hy spelade för Finland. Inte så konstigt då han var halvfinsk. Killarna gapade och skrek för att få mer stämning i spelet, Eddie gapade och skrek såklart på finska medan Calle skrek på svenska. Ofta var det bara en enkel liten svordom som "vittu" vilket jag hade förstått var finskans motsvarighet till vår svordom "fan". Ibland kunde Eddie slänga ur sig långa meningar med svordomar och då lät det bara hur konstigt och nästan aningen läskigt. Fast det var ganska kul ändå att få höra andra språk och språkkulturer som inte bara var de språk man kunde läsa i skolan, alltså tyska, franska, spanska, kinesiska, engelska och svenska. På andra skolor visste jag inte hur det riktigt var med språken men på vår skola fick man i alla fall läsa kinesiska som ett av de moderna språkvalen. Själv läste jag franska men jag hade även modersmålsundervisning på spanska för att få extra meritpoäng till gymnasievalet.

Om jag skulle fortsätta gå igenom hur rummet såg ut så kunde jag säga att det var aningen likt det andra om man tittade på det som hängde på väggarna. Det var målningar på gamla sjökaptener och krigshjältar från både första och andra världskriget. Förmodligen hade någon i den här familjen som hade bott här tidigare någon slags anknytning till de båda moderna världskrigen i vår tid. Sofforna som stod längs väggarna var klädda i ett blommigt motiv och borden var alla gjorda av någon slags metall för att man skulle kunna trycka cigarettfimparna mot det. Alltså var borden stora askkoppar. Under de olika borden så låg det hemma vävda mattor som skiftade i alla möjliga färger, bland annat blå, svart, grön och röd.

Jag studerade den ganska trista väggen och upptäckt en tavla, en tavla med motivet av en lycklig familj med två barn och två vuxna. Den ena av barnen hade inget ansikte på målningen och om man studerade den tillräckligt länge så kunde man se att personen på bilden var en kille. Bredvid satt en tjej som jag väldigt väl kände igen. Det var inte Agnes utan det var någon annan. Längst ner precis vid ramens kant så stod det: Herr und Frau Mauer mit ihren Kindern Jakob und Renate. Jag kunde inte tyska, det var inget jag hade läst eller kommit i någon som helst kontakt med under min livstid men jag kunde förstå att det stod i stilen med att det var ett par med deras två barn, Jakob och Renate. I mitt huvud kom det genast upp den där sågen som tanten hade sjungit under natten, . fast på tyska. Förmodligen var det den Jakob hon syftade på när hon sjöng men jag kunde också vara helt ute och cykla.

- Så nu intresserar sig Omar Rudberg för tavlor också, vad mer måste jag veta om min bästa vän som helt har tappat förståndet? sa Sandra lite ironiskt samtidigt som hon slöt upp vid min sida och tittade intensivt på tavlan som hängde ovanför oss två.

- Får man inte titta på något här utan att man blir påhoppad och retad? frågade jag irriterat. Hon tittade oförstående på mig och skakade på huvudet.

- Omar min lille vän, du har betett dig så konstigt enda sedan vi kom ut hit. Det är nästan så att jag tror att luften här ute har påverkat dig på ett eller annat sätt, svarade hon och fortsatte att titta sådär oförstående på mig. Jag ryckte irriterat på axlarna och vände mig om för att gå och heja på hockeymatchen eller kanske till och med kolla om jag fick vara med och spela fotbollsspel med de urtrista nördarna i klassen.

- Du behöver inte bli sur för det där, sa Sandra och lade en hand på min axel som jag direkt skakade av mig.

- Men kan du bara sluta röra vid mig? Jag orkar ärligt talat inte med dig eller någon annan av alla idioter här, snäste jag irriterat och bestämde mig genast för att gå ut ur sällskapsrummet. Det var ändå bara några minuter kvar tills det att nästa lektion började så jag kunde lika gärna passa på att gå och göra mig i ordning på vårt rum.

När jag passerade receptionen så fick jag en skymt av den sönderslagna spegeln och tanten satt till min förvåning inte och vaktade den med en hök blick. Jag gick därför in innanför disken och satte mig på huk framför.

- Agnes? viskade jag tyst. Jag fick inget svar så därför testade jag igen:

- Agnes?

Jag fick inget svar andra gången heller. Med ett suckande ljud satte jag mig ner i skräddarställning och försökte komma på något att säga.

- Omar är det du? hörde jag hon viska tyst och försiktigt. Jag hoppade till en aning då jag blev överrumplad och jag svarade direkt med att det var jag.

- Du måste hjälpa mig på riktigt nu, viskade hon nästan ohörbart.

- Vad som helst för dig, du är min vän, viskade jag nästan lika tyst tillbaks.

- Så det där är alltså den jag har blivit utbytt mot? En ful jävla äcklig spegel? Nej fyfan Omar! hörde jag Sandras röst säga men jag orkade inte bry mig. Hon hade fel, den här spegeln och den här tjejen var den finaste jag någonsin sett i mitt liv.

- Du måste gömma mig för hon kommer snart, viskade Agnes.

- Vart ska jag gömma dig? frågade jag tyst.

- SLUTA PRATA MED SPEGELN DET FINNS INGEN DÄR! ropade Sandra åt mig. Jag skakade på huvudet och gav henne en riktigt arg blick.

- Dra åt helvetet du själv också! snäste jag irriterat och tittade sedan intensivt på spegeln med silverkant som stod lutad mot väggen, ännu mer intensivt än vad Sandra hade tittat på tavlan i sällskapsrummet. Jag kunde ana Agnes spegelbild igen men det var svårt bakom sprickorna av det trasiga spegelglaset.

- Skogen, du måste gömma mig i skogen, sa hon och efter det så försvann både hon och hennes röst. Hur mycket jag än försökte sägs henne något så var hon helt borta, putsveck. Någon annanstans.