Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel åtta - tolvkamp

Till lunch serverades en gryta med kyckling i som såg ut som snor och till det så serverade dem både ris och potatis. I bespisningen fick man inte ta maten själv utan det var precis som i sexårs då man skulle ta mat när en gammal överviktig mattant slevade upp mat. Alltid fick man alldeles för mycket mat och orkade sedan inte äta upp det man hade fått på tallriken och fick då en utskällning för att man slängde mat. Precis samma upplägg var det här. När vi hade fått vår mat så satte vi oss i samma grupper som vi bodde i rummen, alltså satt jag vid samma bord som Sandra, Liza och Lucas. De pratade om någon tävling vi skulle ha i eftermiddag och att vi var tvungna att vinna den då vi skulle få oss sovmorgon till nio om vi vann.

- Vad tänker du på Omar? Du verkar vara på någon annan plats just för tillfället, sa Liza som satt vid min högra sida. Jag ryckte på axlarna och körde sedan runt de små kycklingbitarna i den klibbiga såsen som de simmade i.

- Han är inte riktigt sig själv tror jag, sa Sandra och sparkade till mig på smalbenet under bordet. Surt tittade jag upp från min tallrik och gav henne en riktigt arg blick innan jag försvann ner i mina tankar igen. Jag lät mina ögon syna den lilla matsalen vi satt i och direkt när jag fann en spegel hängandes på väggen så såg jag henne där. Hon vinkade åt hennes håll för hon verkade att jag skulle komma igen.

- Säg att jag inte mår bra eller något, mumlade jag och reste på mig. Tallriken lämnade jag på bordet och sedan så gick jag iväg till rummet igen men blev stoppad av Angelica som hade sett att jag var på väg att gå igen.

- Vart ska du? frågade hon surt.

- Jag måste gå och lägga mig, jag har ont i huvudet, svarade jag och la en hand mot huvudet för att hon skulle gå på det, men det verkade hon tyvärr inte göra utan hon bara skrattade åt mig och pekade sedan på att jag skulle gå tillbaks till bordet. Jag gav henne en lång blick och gick sedan tillbaks till bordet där jag slog mig ner.

- Vad är det för fel på dig egentligen? frågade Sandra och skakade på huvudet åt mig.

- Du förstår ändå inte, mumlade jag till svar innan jag lutade armbågarna surt mot bordet och vilade huvudet mot händerna.

När alla hade ätit sin mat så gick vi ut till gårdsplanet där vi skulle ha den där tävlingen om att få ha sovmorgon. Tävlingen gick ut på att alla i gruppen skulle ta sig igenom en hinderbana som bestod av olika stationer där man skulle lösa olika sorters problem eller göra olika grejer. På första stationen skulle alla i laget leta efter en godisbit i en tallrik med mjöl, på andra stationen skulle man köra skottkärra och ha en halvtrasig plastmugg fylld med vatten som man sedan skulle fylla upp ett litermått med. När man hade fyllt en liter vatten i måttet så fick man springa vidare och göra de resterande tio stationerna.

- Okej nu kör vi gubbar och gummor, vi tar hem vinsten och sovmorgonen! ropade Lucas högt och tydligt för att psyka de andra lagen. Inte för att jag tyckte att hans mesiga ord direkt psykade någon men han tyckte det så jag lät honom.

- Nu kör vi en hejar ramsa för att psyka alla andra ännu mer, flinade han.

- Sassa brassa mandelmassa? Ska vi köra den? skrattade Sandra fram och han gav henne en sur blick.

- Nej Sandra vi kör den här, svarade han strängt innan han tog ett djupt andetag för att sedan börja på den nya ramsan.

- Vilka är bäst? ropade han högt och tydligt. Ingen av oss verkade fatta vad vi skulle svara eller göra så vi bara stod där tyst och blängde på honom.

- Ni är ju helt efterblivna! När jag ropar vilka är bäst så ska ni svara - vi! Sedan när jag ropat det tre gånger så ropar ni vårt lagnamn som enligt protokollet är Lucas och company. Jag tog mig friheten att vara lagkapten eftersom jag i vanliga fall är det i alla sporter, förklarade Lucas stolt. Jag bara suckade och rullade med ögonen. Han var helt pantad den där killen.

- Då kör vi! Vilka är bäst? ropade han.

- Vi, svarade vi mesigt.

- Bättre kan ni, vilka är bäst? ropade han för andra gången.

- INTE LUCAS I ALLA FALL, ropade jag lika högt.

- Det var inte det jag ville höra, vilka är bäst?

- Jag är bäst, svarade jag retsamt och tjejerna skrattade åt mig. Lucas blev sur på mig och vände direkt ryggen till innan han gick bort till Angelica som stod och förberedde det sista inför tävlingarna. Det såg precis ut som att han skulle skvallra för henne men det gjorde han inte som tur var. Om han hade gjort det så visste jag att jag inte skulle få det så kul eftersom Angelica och jag inte riktigt var bästa vänner.

Efter tävlingarna som vi absolut inte vann så gick jag snabbt tillbaks till rummet för att se om flickan, Agnes som hon hette var kvar där, inte för att jag trodde att hon kunde försvinna så långt bort. Alla mina klasskamrater gick in till Tuva, Elsa, Calle och Eddies rum som låg i början av korridoren. Där inne skulle de säkert sitta och berätta löjliga spökhistorier innan vi skulle äta middag och sedan fortsätta med det efter vår kvällslektion.

- Du såg ut att ha det kul, hörde jag en röst säga när jag kom in i rummet och jag ryggade direkt till på grund av att jag inte var beredd på det. Även fast det var lite soldis ute så var jag tvungen att tända lampan i taket för att kunna se normalt. Fönstren var inte de bästa om man sade så och de släppte knappt in något ljus alls.

- Sluta skrämmas så! svarade jag och tittade mig omkring i rummet. Den här gången så var tjejen inte i spegeln utan hon satt på kanten av sängen som någon eller några hade vält tidigare under dagen. Tjejen var mager och hennes långa ljusa hår var trassligt. Hon såg dyster ut och jag var rädd att det hade hänt något. Försiktigt gick jag in i rummet och satte mig jämte henne. Utan att tänka på det så förde jag min hand mot hennes för att känna om hon var på riktigt men det verkade hon inte vilja.

- Omar, rör inte vid mig. Jag är svag och gjord av spegelskärvor så om du rör vid mig så kommer du att göra illa dig, sa hon och flyttade efter en bit på sängen så hon nu satt längst ut. Vad var hon för skapelse egentligen?