Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel sexton - en lögn

Att förklara en lögn för Angelica om vad som hade hänt med Sandra var inte det lättaste. Vi försökte berätta för henne att hon skar sig på sängkanten när hon ramlade ur sängen. Det lät inte så troligt att man gjorde det men det var det enda logiska vi kunde komma på som kunde ha hänt under en natt för klockan tio då vi blev kontrollerade för natten hade hon inte gjort sig illa. Till en början så trodde hon oss inte, fast det var inte så konstigt då hon aldrig annars trodde på oss men när Liza och Lucas intygade att det var sant så började hon tro oss en aning mer än tidigare. Det var inte förrän de som bodde i rum nummerfem, alltså rummet bredvid oss sade att det var sant så de hade hört dunstande ljud inifrån vårt rum. Stackars människor trodde att det var hon som hade ramlat ur sängen när det i själva verket var Lucas och Liza som hade porrfilms knullat.

- Du har verkligen lyckats sminka bort det värsta i ansiktet för i morse såg du riktigt hemsk ut, sa Liza vid frukosten till Sandra. Hon fnös bara till och vände bort huvudet.

- Värst vad hon var på bra humör då, mumlade Liza.

- Det är ett känsligt ämne, låt henne bara vara, svarade jag och lade en arm om Sandras axel. Hon sprack upp i ett litet leende och gav mig ett väldigt vänligt sött leende.

- Jahapp, gav Liza ifrån sig och tittade ner på den halvätna ostsmörgåsen hon hade framför sig. Den såg inte så värst god ut kunde jag erkänna då brödet nästan såg mögligt ut och osten var alldeles blek. Tillsist så lyckades hon få i sig den och då reste sig hela vårt bord upp för att gå och fixa i ordning oss inför dagens lektioner. Om jag var riktigt snabb så kunde jag hinna springa och hälsa på Agnes som var alldeles ensam eftersom jag själv redan hade klätt mig. Att sminka mig som alla fåfängda killar i min klass brukade jag inte göra. De var nästan värre än tjejerna då de pratade om alla möjliga sminkprodukter.

Jag skyndade mig ut i skogen och tittade bakom mig lite då och då för att se till så att ingen var efter mig. Jag ville inte att det skulle hända som för Sandra som "ramlade" och slog sig. Min blick vändes några gånger ner på armbandsuret med guldkant och brunt läder armband som jämt satt fast på min arm. Jag hade fått den av mina kompisar uppe i Stockholm med motiveringen "använd tiden". De menade alltså att jag skulle ta vara på tiden eftersom jag nästan varenda fredagseftermiddag satt på ett tåg upp till Stockholm och sen söndagskväll hem till Göteborg där jag bodde. Ibland stannade jag över veckorna i Stockholm och pluggade på distans, det var inte alltid så lätt men vad kunde jag egentligen göra? På något sätt var jag tvungen då vi hade ett band som var känt både nationellt och internationellt. I sommar var planerna att vi skulle åka till USA då vi hade fått ett kontrakt med ett stort skivbolag där. Inom kort skulle vi lanseras över hela världen. Var jag rädd för det? Nej. Det var snarare min dröm.

- Agnes! viskade jag tyst när jag kom fram till spegeln som stod lutad mot samma träd som tidigare.

- Shit vad du skräms! Vad gör du här egentligen? frågade hon och hoppade till. Hon hade lagt hennes blonda hår för ögat som inte längre fanns på den platsen där det skulle vara men hon tittade på mig med det andra ögat som fanns där.

- Om det är någon som skräms så är det du och jag är bara här en snabbis, tänkte typ säga hej och kolla hur du mådde, svarade jag aningen generat.

- Tack för att du bryr dig om mig, ingen, inte ens när jag levde som en vanlig människa har behandlar mig såhär fint, sa hon.

- Men jag antar att du är såhär med alla tjejer du möter, mumlade hon aningen besviket. Jag satte mig ner på huk framför spegeln och tittade oförstående på henne.

- Vad menar du med det? frågade jag.

- Jag har sett vilken charmör du är och tjejerna, ja de faller för dig en efter en som dominobrickor i en kedjereaktion, svarade hon och gav mig en allvarlig blick.

- Va? Nej, så är det verkligen inte. Det finns inte många som tycker om den här killen, sa jag och pekade på mig själv.

- Hon Sandra jo, hon är på riktigt kär i dig, mumlade hon. Sandra? Pfft, nej.

- Skämtar du med mig nu eller? skrattade jag.

- Hon dyrkar marken du går på, du måste bara inse det själv! svarade hon och gav mig en ännu allvarligare blick.

- Grejen är den att jag inte är kär i henne, jag kan inte och vill inte. Jag och Sandra skulle aldrig kunna bli ett par så är det bara, sa jag.

- Tack som fan Omar! Jag trodde- nej glöm det bara, hörde jag Sandras röst säga bakom mig. Jag vände mig om och där stod hon med tårar i ögonen, ännu en gång. Nu hade jag krossat min bästa väns hjärta också.