Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel sju - mirror mirror on the wall

Första lektionen ute på gårdsplanen var fysik som vi skulle ha tillsammans med vår NO lärare som hade åkt hit tidigt på morgonen bara för att ha lektion tillsammans med oss. Eftersom idag var den enda dagen det skulle vara solljus ute så förklarade han att vi skulle passa på att lära oss om linser, brytningspunkter och prisman. I det inkluderades också speglar. Fortfarande var jag aningen ärrad från det som precis hade hänt med den där spegeln och tjejen som verkade leva i spegeln. Frank som vår NO lärare hette började babbla på om något jag inte var det minsta insatt i och efter ett tag så delade han ut speglar till varje elev. Jag som stod längst ut fick min spegel sist av alla och jag försökte att undvika att titta i den.

- Alla som har en spegel med röd baksida har en normal spegel medan ni med blå baksida har en spegel som förstorar. Ni undrar säkert vad det här har med ljus att göra, började han och sedan så fortsatte han att prata på. Långsamt och försiktigt vände jag på spegeln och förde den mot mitt ansikte. Tjejen verkade inte vara fast i den här spegeln så jag kunde andas ut. Trodde jag. Jag hann bara vända bort blicken en kort sekund innan hon dök upp där igen.

- Omar, viskade tjejen i spegelbilden. Rädd som jag var tappade jag ner spegeln i gruset på gården.

- Hoppas du inte spräckte den för då får du sjuårs otur, flinade Frank och fortsatte sedan att undervisa oss om speglar. Jag böjde mig ner för att plocka upp spegeln som låg uppochnedvänd på marken. Den var helt spräckt och nu skulle jag få leva med sjuårs otur också, bra där. Jag vände på spegeln för att se om tjejen som tidigare hade varit där var kvar och det var hon det enda som skiljde henne åt från tidigare var att hon var alldeles blodig i ansiktet och såg alldeles sönderslagen ut. Bodde hon där i eller?

- Omar, gå till ditt rum nu jag måste ha din hjälp nu, viskade tjejen och försvann sedan bort i skogen bakom mig i spegelbilden. Jag tittade mig omkring, släppte ner spegeln på marken och sprang in till huset utan att få lov. Nyckeln hade jag hand om som tur var och därför kunde jag låsa upp rummets dörr som den här gången inte krånglade, som den gjort i morse då vi skulle in efter frukosten. När jag kom in i rummet så var allt vandaliserat. Sängarna låg uppochnedvända och våra grejer låg utspridda överallt i hela rummet precis som att någon eller något hade varit här. Spegeln som tjejerna hade stått och sminkat sig vid låg sönderslagen i fyra bitar på golvet och på kanterna runt samt på spegelskärvorna så var det alldeles blodigt precis som att någon hade styckmördat eller skurit upp en person med just de skärvorna.

- Här nere Omar men var försiktig det gör ont, viskade spegelskärvorna. Jag satte mig ner på huk och samlade ihop de fyra bitarna och satte fast dem i den lilla ramen som skulle vara runtom. När de fyra bitarna var ihopsatta så såg jag den sönderslagna flickan med blek hy och blont långt hår som såg ut att vara i min ålder. Hon snyftade till en aning och sedan så försökte hon dölja de blodröda tårarna som rann från hennes tårkanal.

- Vem är du och vad har hänt? frågade jag halvhjärtat. Hon tittade rakt in i mina ögon och jag kunde se hur det formades ett litet leende på hennes läppar.

- Jag är Agnes och jag är fast här inne. Hur jag kom hit det vet jag inte men på något sätt så hamnade jag här, svarade hon och tittade bekymrat på mig.

- Men vad har hänt? Varför är du alldeles sönderslagen? frågade jag och studerade henne igen. Om jag skulle vara ärlig så var hon söt, väldigt söt men det kunde jag inte säga högt.

- Jag förflyttade mig till din andra spegel i hopp om hjälp och när du tappade den så blev jag helt sönderslagen. Sedan så kom jag tillbaks hit och då såg jag att hela rummet var vandaliserat och att min spegel från när jag var liten var krossad, svarade hon.

- Från det att du var liten? frågade jag fundersamt.

- Jag har suttit här väldigt länge nu, längre än vad du kan ana, längre än vad du har levt, svarade hon. Den där historien om den där tjejen som Tilde hade berättat kanske ändå hade någon sanning i sig även fast den var helt orealistisk och konstig. Vad visste jag? Kanske var bäst att fråga henne för hon verkade inte ha något annat för sig än att svara gång på gång på mina dumma frågor.

- Så du är tjejen i den där historien? frågade jag osäkert. Hon skrattade till och nickade men förklarade sedan att det mesta inte var riktigt sant men att hon en gång hade blivit inmurad var sant. Jag förde en konversation med henne fram tills det att Sandra kom in springandes på rummet alldeles andfådd.

- Varför är du här tönt? frågade hon och tittade aningen surt på mig. Jag flackade med blicken mellan spegeln där Agnes var och Sandra som stod mitt i rummet och slet av sig hennes fleecetröja som hon sedan bytte ut till en t-shirt. Hon var inte alls rädd för att byta om mitt framför mig utan gjorde det bara av farten.

- Jag är här med henne, svarade jag och pekade på spegeln där jag såg Agnes spegelbild. Sandra skrattade till och skakade på huvudet.

- Hur kom du fram till att spegeln var en hon och pratar du med den? frågade hon skeptiskt.

- Ser du inte Agnes? svarade jag och försökte klämma fram ett leende.

- Du är knäpp, kom nu så du slipper kvarsittning. Jag täckte faktiskt upp för dig och sa att du hade ont i magen, sa hon och slet upp mig från golvet och bokstavligen drog med mig ut till klassen igen.