Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tre - lägergården

När vi kom fram till lägergården eller vandrarhemmet eller vad det nu var för ställe vi var på så gjorde vi alla precis som lärarna hade sagt att vi skulle göra. Vi plockade ur våra väskor ur bussen och gick sedan i samlad trupp in igenom huvudentrén. Direkt när vi kom innanför dörrarna så kunde man känna hur det luktade unket. Huset såg inte ut att ha renoverats sedan tidigt nittonhundratal eller så var det helt enkelt inrett med nya möbler fast i den stilen. Innanför dörren så var det en liten reception där det satt en gammal dam som såg ut att vara i sjuttioårsåldern. Hela hon såg ut att vara minst lika gammal som huset. Alla i klassen skyndade sig förbi henne och in mot korridoren som var vår. Alla försvann in i sina rum en efter en medan jag och min lilla grupp fortsatte långt in. Dörren in till vårt lilla rum var inte förrän i slutet av den mörka korridoren med röd heltäckningsmatta. När vi äntligen var framme stoppade jag in den lilla mässingfärgade nyckeln i dörren och öppnade långsamt den tröga dörren.

- Jag vill ha sängen i mitten! ropade Liza innan jag ens hade hunnit tända lampan i rummet. Jag hörde hur Sandra suckade i bakgrunden och slog sedan handen över ansiktet, hon och jag var redan nu less på Liza efter den tvåtimmar långa bussresan från skolan ut hit. Hur vi skulle orka vara i samma disk och matlag samt bo tillsammans med henne i en vecka kunde jag inte ens förstå.

- Då tar jag sängen längst mot väggen, svarade jag och pekade på en av enkelsängarna mot den väggarna där det inte fanns något fönster.

- Akta så att inte Agnes kommer och tar död på dig i natt, viskade Lukas med ett flin på läpparna och dumpade sedan sina grejer på sängen bredvid Lizas. Jag bara skakade på huvudet och ställde ner den lilla rullväskan som jag brukade packa grejer i när jag for upp till Stockholm över helgerna för att träffa killarna. Vi brukade för det mesta repa på helgerna när jag kom så jag var nästan alltid tvungen att åka upp fast just nu hade min mamma förbjudit mig att åka. Hon hade sagt att jag inte skulle få träffa killarna och få göra det jag gillade att göra förrän jag hade börja sköta mig i skolan.

- Okej, jag tar det här för er en gång för alla. Jag tror inte på några övernaturliga krafter eller spökhistorier. Den där Agnes eller vad hon nu heter finns inte så sluta vara så rädda för henne, sa jag och öppnade resväskan för att plocka fram min laddare till telefonen.

- Jag kan lova dig att hon finns på riktigt och att hon kommer komma i natt och hugga av ditt huvud med en yxa som det sägs att hon gjort med gäster som inte trott på hennes historia, sa Liza med skraj röst. Sandra bet ihop för att inte brista ut i gapskratt och detsamma med mig. Jag vände ryggen mot henne och stoppade in laddaren i väggen innan jag slog mig ner på den stenhårda sängen.

- Sluta överdriv nu! Du får det bara låta värre än vad det egentligen är, suckade jag och la mig raklång över sängen. Sandra som varit ganska tyst enda sedan vi klev på bussen slog sig ner vid min sida och tittade besvärat ner på hennes skor som hon inte tagit av sig än.

- Omar, jag vill åka hem, mumlade hon tyst så att de andra inte skulle höra utan att släppa blicken från hennes svarta väldigt väl använda converse.

- Tänk inte så, det kan faktiskt bli kul att vara här en hel vecka, svarade jag positivt.

- Men jag är på riktigt rädd just nu, tänk om det händer något, tänk om det alla säger verkligen är sant, viskade hon och vände blicken mot mig. Jag vred och vände mig där jag låg eftersom jag blev aningen obekväm i den här situationen. Inte hon också. Hon som hade varit den som inte var rädd för något och som hade sagt till mig att jag var en mes när jag inte vågade se någon skräckfilm.

- Hur mycket har du legat och googlat den senaste tiden egentligen? frågade jag och skrattade lite tyst för mig själv.

- Det har inte du med att göra, svarade hon och gick iväg bort till hennes säng med tårar i ögonen. Jag följde henne med blicken och insåg direkt att Liza och Lucas hade gått från rummet, alltså var vi ensamma här. Jag visste att det inte var värt att gå och fråga Sandra hur det var eftersom hon ogillade att visa sig när hon var gråtfärdig. Hon ville hela tiden försöka vara den där tjejen som var så brydd men ändå så obrydd om allt och ingenting. Det skulle alltså förstöra hennes image om hon visade sig ledsen eller sårbar eftersom det inte var den personen hon var utåt.

- VEM ÄR REDO FÖR SPÖKHISTORIER? hörde jag Lucas jubla utanför rummet och innan varken jag eller Sandra hade hunnit reagera så hade hela klassen flugit in i rummet, släckt lamporna i taket och tänt värmeljus i en cirkel.

- Är ni seriös nu? suckade jag och skakade på huvudet innan jag slog mig ner i en av luckorna mellan två personer. Inom kort så slog sig Sandra ner bredvid mig och tog snabbt tag i min hand som jag höll ut mot henne. Man såg inte så mycket i mörkret men jag kunde se att hon gav mig ett leende innan hon fokuserade på vad Tilde - elevrådsrepresentanten hade att säga.

- Jag ska då berätta spökhistorien om det här huset, för ni vet väl att det är hemsökt? började hon och sa det med världens inlevelse i rösten. Jag suckade och skakade på huvudet, hon skulle säkert få i alla att det här stället var mer hemsökt än vad det egentligen var. Tilde var bra på att överdriva om man sa så. Jag kände hur Sandra höll om min hand lite hårdare, nästan krampaktigt. Hon var rädd.