Ghosts - The Fooo fanfiction

Kaptiel tio - broder Jakob

Hon hade helt rätt, in i sällskapsrummet där jag var klev en gammal dam med vitt hår, ljus hy och massor med rynkor överallt. I hennes hand så hade hon ett ljus som i sin tur satt fast i en liten hållare. Man kunde höra henne säga något för sig själv på något helt annat språk, något som lät som tyska. Jag hade klämt ner mig bakom den blom mönstrade soffan och höll handen för munnen för att dämpa det flåsande ljudet som kom när jag andades.

- Scheiße! svor damen för sig själv, förmodligen när hon fick syn på spegeln som stod vid en av bokhyllorna. Jag började genast andas tyngre och sedan så kände jag hur hon slog sig ner i soffan. En stark doft av piptobak började lukta i rummet inom kort och jag förstod genast att hon hade satt sig för att röka här. Det luktade illa och det kändes som att allt innehåll i min mage skulle komma upp genom strupen när jag satt i det trånga utrymmet bakom soffan.

- Bruder Jakob, Bruder Jakob. Schläfst du noch? Schläfst du noch? Hörst du nicht die Glocken? Hörst du nicht die Glocken? Ding dang dong, ding dang dong, sjöng hon för sig själv. En tysk vaggvisa? Tanten, damen, gumman, vad man nu ville kalla henne verkade inte vara klok någonstans. Jag skrattade tyst, nästan ohörbart när hon började sjunga på hennes trudelutt igen. Det var nästan så att jag ville sjunga med henne men om jag gjorde det så skulle hon märka av mig och det fick inte hända.

- Hallå? Någon hier? hörde jag henne ropa med en svensk-tysk brytning. Genast slog jag handen mot munnen igen och sedan så hörde jag henne gå runt på det knarrande golvet. Om någon av mina lärare fick veta att jag var här mitt i natten så skulle jag bli straffad, igen. Det fick räcka med att jag fick bestraffning i skolan. Ljuset rörde sig runtom i rummet och med det så förstod jag att hon gick runt. Lite då och då stannade hon upp och rörde vid något innan hon fortsatte att gå runt i cirklar. Allt det här kändes som någon slags ritual och speciellt när hon började sjunga på broder Jakob igen på tyska. Vem var Jakob kunde man fråga sig?

- Aha du bist hier! sa hon och sköt fram soffan så att jag visades för henne. I ljuset från ljuset hon hade i handen så kunde man se hur dammig och smutsig jag var från topp till tå av dammet som samlat sig bakom. Här var det inte städat på säkert flera decennier.

- Wer bist du? fräste hon åt mig.

- Förlåt mig men jag kan inte tyska, svarade jag ursäktande samtidigt som jag reste mig upp och borstade av mina byxor från dammet som hade samlat sig överallt.

- Vem är du? upprepade hon sig fast den här gången på svenska.

- Omar, trevligt att råkas, svarade jag och höll fram handen mot henne. Hon puttade undan den och vände blicken ner mot spegeln som stod lutad mot den gamla ekbokhyllan. Ingen spegelbild av någon flicka syntes till i spegeln utan det var bara mina ben samt skor och tantens.

- Vad gör du här, bakom soffan? frågade hon irriterat samtidigt som hon tog upp pipan som låg på soffbordet. Jag ryckte på axlarna och tittade bort.

- Jag hade precis tänkt gå, mumlade jag och gick fram mot spegeln som jag hade tänkt bära tillbaks till rummet.

- Hade du tänkt roffa åt dig spegeln nu också? Försvinn, sa hon och schasade ut mig ur rummet. Jag gjorde precis som hon sade och gick ut ur rummet samt stängde dörren efter mig innan jag tog några tunga steg i korridoren för att det skulle höras som att jag gick iväg men i själva verket så tassade jag tillbaks till rummet och lade örat mot dörren. Lite orolig var jag över Agnes som var fast i tavlan, hon hade berättat att den där tanten inte ville henne väl alls.

- Hjärtat nu är det du och jag igen. Du trodde att du skulle kunna ta dig här ifrån genom att fråga en liten pojke om hjälp, knappast, skrattade hon fram och sedan så hörde jag en hård smäll mot det redan trasiga spegelglaset.