Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel fjorton - en nynnande melodi

Vägen tillbaks till vandrarhemmet var lång och jag förstod knappt hur jag hade kunnat gå med på att gå såhär långt frivilligt. I vanliga fall brukade jag knappt gå en kilometer utan bad istället min snälla mamma att skjutsa mig dit jag ville ta mig. På min väg tillbaka så hörde jag prasslande ljud i skogen, ugglor som hoade och gjorde stämningen ännu läskigare. Det blåste kyliga vindar som riktigt ilade när de trädde min hud. Ficklampan som jaha hade i handen riktade jag ner på vindbyxorna jag hade tvingat på mig den här natten. De var fula, riktigt groteskt fula men jag hade ändå på mig dem för att skydda mina vanliga byxor som var under. I lampans sken så kunde man verkligen se hur smutsiga de var, tur som det var så var dem inte vita för då hade det synts ännu mer.

- Hjälp mig! Jag är vilsen och kommer inte hem, hörde jag en röst gråtskrika. Personen verkade ha riktig panik och det skrikande, gråtande ljudet fick mig att bli aningen orolig.

- Vart är du? ropade jag tillbaks.

- Här! pep personen. Ljudet kom från min vänstra sida men man visste aldrig med den här skogen.

- Fortsätt prata så jag kan hitta dig, ropade jag. Personen som var inne i skogen började sjunga någon sång som jag aldrig hade hört tidigare och jag brydde mig egentligen inte om handlingen i den då jag bara var ute efter att hitta denne person. Ljudet studsade mellan träden men jag försökte tyda om det var en tjej eller killröst som sjöng den lilla sorgsna melodin. Det lät som en tjej men jag var fortfarande inte helt säker på det.

- Lalala, nananana, personen började nynna på melodin. Jag såg efter en stund en tjej väldigt lik Sandra i alla hennes drag. Jag ökade på mina steg och satte mig ner på huk framför henne.

- Fy helvete vad du skrämde mig! Varför är du ute här? frågade jag stressat till tjejen som var Sandra precis som jag hade trott.

- Jag följde bara efter dig när du gick och sedan tappade jag bort dig. Jag försökte söka efter dig här inne i skogen men jag fann dig ingenstans. Efter att ha gått runt länge nog så ramlade jag och gjorde illa mig men försökte ändå gå vidare och då ramlade jag, snyftade hon fram. Tårarna forsade nerför hennes kinder och snabbt som det var så drog jag in henne i en varm kram.

- Kom, vi går hem och lägger oss, sa jag och höll fram min hand mot henne. Hon nickade och torkad bort tårarna som hade runnit nerför hennes kinder. När hon ställde sig upp så kunde hon knappt stödja på benet och haltade fram i hennes vita jeans som nästan lös upp vägen framför oss.

- Herregud Sandra du blöder ju! sa jag plötsligt och lade min fokus på en reva i de vita jeanstyget.

- Det gör inget, mumlade hon och stapplande fram.

- Jo! Det där såret måste definitivt tvättas rent när vi kommer tillbaks, svarade jag strängt. Hon skakade på huvudet och fortsatte att stappla framåt i den djupa, ganska täta skogen.

- Seså, du får stödja på mig hem, sa jag och lade hennes arm över min axel. Hon log ett svagt leende och fokuserade sedan framåt i lampans ljus.