Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugosex - en fridfull känsla

Jag vaknade upp i en varm och fridfull famn. De finaste ögonen jag någonsin mött vakade över mig medan mjuka fingrar rörde långsamt vid min hud. Min hud knottrade sig och jag rös till av välbehag. Hade jag kommit till himlen? Det kändes i alla fall som så när jag låg här i personens famn och vilade upp mig. Smärta trängde igenom mig, jag hade ont från bäckenet till sista kotan på ryggraden. Väldigt osäker var jag på om jag kunde röra mig, förflytta mig eller ens känna någon känsel i huden på ryggen så vaggade jag mig lite försiktigt fram och tillbaka i tjejens knä. Hon log lite försiktigt men höll mig kvar, hon ville inte att jag skulle röra på mig.

- Omar, ta det lugnt. Du måste vila upp dig, sa hon mjukt och försiktigt. Jag kände igen hennes vackra klang på rösten. Agnes. Det var helt omöjligt, låg jag omfamnad av Agnes? Var inte hon försvunnen och fast i den där dumma spegeln som jag hade lovat mig själv att komma över? Det verkade inte som så just nu. Kanske hade jag själv också fastnat där inne och där med gett henne sällskap.

- Vart är jag? frågade jag yrt. Hon började dra fingrarna över huden på min kind igen och log stort.

- Här är du, svarade hon och puttade en blond slinga med hår bakom örat. Hon var väldigt fin att titta på och hon var även snäll och trevlig. Jag gillade henne på något konstigt sätt.

- Men vart är här? frågade jag fundersamt och rynkade ögonbrynen. Det gjorde ont att göra det. Det gjorde ont att bara röra fingrarna men att hennes fingrar smekte mjukt min kind det hade jag inga problem alls med. Det var bara skönt.

- Här hos mig, du behöver aldrig mer oroa dig för någontig, viskade hon. En kuslig känsla gick genom min kropp - var jag död? Nej det kunde jag inte vara. Om jag var det så skulle jag inte ha ont och då skulle jag inte vara här utan jag skulle vara antimateria - något som inte fanns men ändå gjorde det.

- Är jag död? frågade jag. Hon skrattade till och skakade på huvudet.

- Nej min vän du är inte död, svarade hon. Långsamt och försiktigt rörde hon sig ner mot mig och lät hennes mjuka läppar lätt snudda vid mina. Jag log stort och raderade sedan helt det mellanrummet det var mellan oss. Hon kysste mig varsamt och försiktigt med tanke på tillståndet jag var i. Hela min kropp gjorde ont av att vi två rörde varandra men smärtan tog jag med glädje och vilja för jag älskade dem där värmen som spred sig i hela min kropp. Det var en annorlunda känsla jag aldrig hade känt förut tillsammans med någon annan. En känsla som jag ville skulle stanna förevigt

Jag vaknade upp av att jag låg på en bår med en nackkrage i en ambulans som körde minst hundratio kilometer i timmen. Jag skrek av smärta och personalen som satt där jag var såg förargat på mig. Vad var det som hände? Varför låg jag här när jag nyss hade varit på världens mest underbara plats tillsammans med någon jag verkligen tyckte om?