Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugo - hjälp?

Jag kände mig orkeslös, allt bara försvann runt mig. Det kunde inte vara sant, jag ville inte att det skulle vara sant. Jag låg kvar på samma ställe med huvudet ner i blåbärsriset och bara andades tungt. Hur kunde det här komma sig? Hon skulle ju vara trygg här ute. En ensam tår sökte sig nerför min kind och jag snyftade till. Efter en stund så lät jag tårarna komma och jag kröp upp och lutade mig mot trädstammen där spegeln hade varit lutad mot. Jag drog upp knäna mot hakan och slingrade mina armar om dem och lät tårarna rinna.

Det tog inte lång tid innan jag hörde hela klassen ropa efter mig. Mitt namn ekade i skogen och jag ville bara skrika åt dem att de skulle hålla tyst då det okända lätt kunde snappa upp mitt namn. Jag ville inte att de skulle veta vad jag hette för då kunde de använda det mot mig på något konstigt sätt. Man visste aldrig med alla dessa väsen. Jag försökte ropa åt dem att de skulle hålla tyst men allt som kom ut ur min mun var ett litet knappt hörbart pipande ljud.

- Där är du ju idiot, varför sitter du här i din ensamhet? hörde jag Sandra fråga. Jag vände upp blicken och hon såg genast mina rödsprängda ögon. Genast ställde hon sig upp och föste iväg alla som kom gående mot oss.

- Han är okej, kan ni bara ge oss några minuter att prata igenom det här? frågade hon. Alla i klassen nickade och Angelica gav ifrån sig ett argt ljud innan hon lät henne lämnas ensam med mig.

- Vad är det som händer? Vem är du? Känner jag dig? frågade hon och slog sig ner vid trädets rot som var aningen upphöjt från marken där det var fullt med blåbärsris.

- Jag vet inte men en del av mig har försvunnit och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag gick vilsen i spegeln och fångades i någon slags trans. Jag gillade tjejen jag såg där inne mycket, viskade jag mot mina knän som fortfarande var uppdragna mot hakan.

- Omar min vän, du måste kunna gå vidare, hon kommer inte alltid finnas vid din sida om hon ens finns, svarade hon och lutade sig mot min spända axel.

- Sandra, du förstår inte, hon finns på riktigt. Hon är precis dom vem som helst, som du och jag fast hon sitter fast där inne, sa jag och blickade ut över skogen. Min syn var suddig och ögonen kändes irriterade så jag stängde dem och lutade huvudet mot knäna igen.

- Mm, men du kan inte sitta här och vara ledsen, sa hon. Jag visste redan att hon tvivlade på mig och på Agnes existens men jag brydde mig inte. Hon fick tvivla bäst hon ville.

- Jag vill att du ska förstå, sa jag när vi gick genom skogen tillbaks till de andra.

- Jag vill också förstå men det du säger är helt orealistiskt. En tjej kan inte bara vara fast i en spegel, det går inte! svarade hon och tittade bekymrat på mig.

- Sluta titta på mig sådär! utbrast jag.

- Vadå? frågade hon.

- Sluta att titta på mig som att jag endast vore problem för dig, svarade jag. Hon bara tittade bort och ignorerade det jag sade. För henne var jag endast problem och inget mer med det.