Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugoåtta - överraskningsfest

I bilen hem var det tyst. Det enda som hördes var ljudet från vägen och någon gammal sommardänga på radion som var på låg volym. Mamma hade inte så mycket att säga tror jag, hon var nog mest orolig att något ännu värre skulle hända när jag kom hem. Hon kände mig väl och visste att jag hade svårt att sitta still, speciellt när jag var tvungen att göra det. Som till exempel på bjudningar, när det var mycket pådrag och massor med människor runt ett bord, då hade jag inte orken att sitta still och vara som en docka. Jag ville istället springa runt, hoppa och tjoa för det var sådant som jag var bäst på. Mina lärare klagade också på att jag var så sprallig och full med energi i allt förutom skolarbetet. Jag orkade inte med att prestera i skolan, jag ville inte prestera på något sätt heller för det var inte roligt. Jag gjorde bara sådant som jag själv tyckte var roligt annars fick det vara.

Bilen stannade på uppfarten och försiktigt hjälpte mamma mig ut ur bilen till dörren. Sandra som fortfarande var med oss stod med ett stort flin på läpparna och tittade på mig som förmodligen såg ut som en trasa. Jag kände mig nästan lite som en disktrasa eller kanske en trasa man hade när man skurade golv. Någon slags trasa i alla fall. Mamma låste långsamt upp den blåa dörren som ledde in till vårt parhus. I huset bredvid så bodde en gammal tant som aldrig var hemma och därför hade vi nästan hela den gemensamma baksidan för oss själva på somrarna då den användes som mest. Det var tur att det inte var någon liten tjej som bodde i den andra delen av huset med tanke på att jag faktiskt var med i ett ganska välkänt band på min fritid.

När vi kom in genom dörren blev jag överrumplad av tre killar samt ett helt crew. Det var ballonger och serpentiner överallt och de sjöng någon slags välkommen tillbaks låt. Lite roligt var det ändå då jag bara hade varit borta tre dagar om man inte räknade med resan till ingenmanslandet. När killarna hade sjungit klart deras låt så kastade de sig över mig och omfamnade mig i massor med kramar. Det var snällt av dem att komma hit och överraska mig men faktiskt var jag inte så sugen på att ha någon slags minifest här och nu. Det jag helst ville göra var att lägga mig i sängen och sova, sova bort all smärta som vilade inom mig. Inte bara den fysiska smärtan utan även den psykiska. Jag hade faktiskt förlorat en vän eller rättare sagt min första kärlek någonsin. Det var tungt.

- Då skålar vi för Omar som äntligen är hemma, ropade de alla ut i kör och höll upp deras glas. Jag bara gav dem ett halvhjärtat försiktigt leende och gick in till vardagsrummet där jag slog mig ner i soffan.

- Förlåt, jag är väldigt utmattad, mumlade jag och tittade ledsamt ner på mina händer. Alla nickade förstående mot mig och slog även de ner i soffan.

- Hur mår du bror? frågade Oscar och tittade ner på mitt gips. Jag ryckte på axlarna, jag var så trött att jag knappt orkade öppna munnen och ge honom något riktigt svar. Han bara nickade mot mig och försökte se så glad ut som möjligt.

- Jag förstår dig, sa han och placerade handen mot mitt gips.

- Den där ska signeras! utbrast Felix och kom med en stor spritpenna. Jag suckade till och lät honom sedan skriva hans namnteckning eller skulle vi säga autograf? På mitt gips. Efter honom så gjorde Oscar likadant och kort efter det Ogge. Människorna som hade varit här någonstans i vardagsrummet började röra sig mot köket för att äta medan jag och killarna satt kvar. Sandra hade gått för längesedan då hon inte orkade med att killarna stod i mer fokus än henne.

- Något tynger ner dig, hände det något på den där lägergården mer än att du gjorde illa dig? frågade Ogge fundersamt. Jag nickade.

- Allt började med en spökhistoria som blev sanning och jag gick och kärade ner mig i huvudpersonen, mumlade jag och tittade bort. Små tårar bildade sig i mina ögon som jag knappt orkade torka bort. Var det verkligen såhär det var tänkt att det skulle bli?