Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugosju - lämna sjukhuset

Jag minns inte mycket av incidenten som hade hänt, jag minns bara att jag hade sprungit in i skogen och känt en enorm smärta gående genom hela min kropp - från ryggraden och sedan vaknat upp i någon fantasivärld tillsammans med Agnes. Efter det så hade jag vaknat upp i en ambulans på väg mot ett sjukhus, jag hade fått lugnande inne i ambulansen för att jag skulle varva ner och bli lite lullig innan vi kom fram till sjukhuset där jag för tillfället låg. Jag avskydde sjukhus och känslan av att veta att något kunde hända, att något kunde gå riktigt fel om läkarna inte var riktigt uppmärksamma och följde deras regler. Hade man otur kunde man få en läkare eller doktor som inte alls var utbildad i området eller bara var allmänt klantig och gjorde en hel del fel.

När jag hade vaknat upp första gången hade jag fått det återberättat för mig att jag sprang ut i skogen för att hämta en tennisboll när vi spelade brännboll. På något sätt hade jag lyckats snava på någon rot och störtat nerför ett stup på flera meter. De i min klass hade hittat mig tio minuter senare helt lealös och utan medvetande nere vid ett träd, förmodligen hade jag träffat trädet - hårt. Mina skador var en liten allvarligare hjärnskakning, en fraktur i min vänstra arm och en skada i mjukdelarna runt höften. De som hade tagit hand om mig sade att jag hade haft en skyddsängel med mig för det kunde ha blivit mycket värre än vad det blev med till exempel en bruten nacke eller ännu värre, förlamning.

Nu var det i alla fall snart dags för mig att få röra mig hemåt efter tre dagar sängliggandes på sjukhuset. Mamma hade varit och besökt mig alla dagarna och varit jätte orolig över mitt tillstånd men jag hade försökt förklara att det inte var någonting att oroa sig för, att jag mådde bra. Dock sken er igenom mig att jag ljög bakom min smärta. För jag hade riktigt ont i hela kroppen när jag låg där och det var en av anledningarna till att jag var tvungen att stanna kvar längre än planerat.

- Är du redo att skrivas ut, tönt? frågade Sandra överexalterat. Jag nickade kort mot henne och satte mig upp i den osköna sjukhussängen. Det snurrade till en aning i huvudet när jag satte mig upp och egentligen ville jag bara lägga mig ner raklång igen och sova bort det här.

- Men skynda! sa hon och försökte slita tag i mig.

- Men det är inte så jävla lätt fattar du väl? Jag är yr och kan inte göra några hastiga rörelser alls, snäste jag irriterat och gav henne en riktigt arg blick. Hon fnös till.

- Det är inte sant, du säger bara så för att du vill att jag ska tycka synd om dig, sa hon och viftade med ögonbrynen. Den gamla retsamma Sandra var helt klart tillbaks, den där känslosamma delen av sig själv hade hon förmodligen lämnat där ute i skogen långt från civilisationen där vi hade hållit hus i en hel vecka.

- Men kan du bara ge dig? Du är så irriterande. Ta fram känslosamma, blödiga Sandra ett tag - i alla fall tills vi kommer hem för jag pallar inte bråka eller gräla om onödiga grejer nu, mumlade jag och hasade ner mig från sängen så att jag stod upp. Min höft gjorde ont men jag bet ihop och försökte tänka på att när jag kom hem så skulle jag få sova i min egen säng.

- Äh jag orkar inte vara blödig, det är liksom inte jag, fnös hon till och gick med raska steg mot den öppna dörren. Jag suckade för mig själv och tittade ner på mitt blåa gips som jag hade i en nästan 90 graders vinkel på den vänstra armen. Tur som jag hade så var det inte min högra arm då jag var högerhänt och skulle med det blivit aningen handikappad. Långsamt stapplade jag på ut i korridoren och slängde en sista blick mot rummet jag hade spenderat mina senaste dygn i. Jag hoppades på något sätt att inte behöva återvända.

- Sandra, ta mina grejer, sa jag och pekade på ryggsäcken som stod kvarlämnad vid sängen. Hon nickade och gick tillbaks in i rummet och hängde den över hennes axlar innan hon slöt upp vid min sida igen. Jag kände mig så liten och eländig när jag stapplade fram med en bruten arm och ett ben jag knappt kunde stödja mig på.

- Åker du hem nu? frågade en röst. Jag vände mig om och såg en av läkarna som hjälpt mig de senaste dagarna.

- Ja, min mamma står där nere och väntar på mig, log jag försiktigt.

- Krya på dig så ses vi när du ska ta bort gipset, sa läkaren med ett besvarat leende.

- Tack så mycket för att ni hjälpte mig, sa jag försiktigt och vände mig om för att stappla vidare bort mot Sandra som stod och väntade vid dörren till hissrummet.

- Värst vad du har gått och blivit trevlig, det trodde jag inte om dig, skrattade hon till när hissdörrarna öppnades. Hon klev in i hissen och jag gick efter henne.

- Håll käften jag har inte alls blivit trevlig igen, i alla fall inte mot dig, mumlade jag irriterat och tittade bort.

______________

Nu börjar det lida mot slutet för dem här fanfictionen tyvärr (jag har skrivit klart alla kapitel så de ligger i utkast och väntar på att få publiceras).

Glöm nu inte bort att läsa mina två andra fanfictions - tiger och on my way.