Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel sjutton - du skyller alltid ifrån dig

- Vem berättade för dig om det? frågade Sandra allvarligt.

- Säg inte nu någon av dina dumma låtsaskompisar bara för att skydda den son sagt det till dig! fyllde hon i med samma allvarliga ton. Ärligt så hade jag aldrig hört någon annan än Agnes säga det och jag hade inte märkt det heller. Fast jag kanske var känsloblind och inte såg sådant.

- A-Agnes, svarade jag och pekade på spegeln vid trädets rötter.

- JAG FÖRSTOD DET! DU SKYLLER ALLT PÅ DEN DÄR JÄVLA SPEGELN. NÄR SKA DU INSE ATT DET INTE FINNS NÅGON DÄR, ATT PERSONEN SOM DU SÅ HELLRE GÄRNA ÄR MED INTE FINNS PÅ RIKTIGT UTAN BARA I DINA DRÖMMAR?! skrek hon. Jag tog ett steg närmre henne och greppade tag om hennes hand, hon skulle aldrig förstå, det var inte ens värt att försöka få henne att förstå.

- Hon där inne finns, det är bara så att du inte kan se henne. Fråga mig inte varför men det finns andra som kan se henne, sa jag.

- Jag vill inte höra några dumma förklaringar om varför jag kan eller inte kan! sa hon och slet sig ur mitt grepp. Till min stora förvåning så gjorde jag något jag aldrig någonsin trott att jag skulle göra. Jag drog henne hårt mot mig och kysste sedan hennes läppar hårt. Tidigare hade jag kysst tjejer men inte på det här sättet. Aldrig hade jag trott att jag skulle kyssa min bästa av de bästa vännerna heller. På något sätt kändes det konstigt men ändå bra, ovant kanske man kunde säga.

- Du kysste mig inte för att du gillar mig utan för att du ville få tyst på mitt prat. Förlåt jag ska inte störa dig mer, aldrig mer, sa hon väldigt dramatiskt och gick igenom skogen så fort som hon bara kunde. Det gick egentligen inte snabbt för henne då hennes ben inte var bra. Jag orkade inte ens bry mig att följa efter henne utan vände mig bara om till Agnes som satt och tittade förvånat på mig.

- Det här är ditt fel!! sa jag argt. Hon fnös till och vände bort blicken.

- Mitt fel säger du? Det är rättare sagt du som är helt blind, du har inte sett signalerna hon skickar dig dag ut och dag in, svarade hon och ryckte på axlarna.

- Helvete, mumlade jag för mig själv och tittade bort. Sandra skulle aldrig förlåta mig, det spelade inte någon roll hur mycket jag än försökte få höra hennes förlåtande ord.

- Du borde gå tillbaks till dina vänner, jag klarar mig, försökte Agnes att säga till mig men jag kopplade bort henne. Mina tankar låg enbart på Sandra, hennes läppar och vår vänskap som nu var helt förstörd.

- Du gillar henne, visst? frågade hon. Jag vände mig mot henne och nickade försiktigt.

- Förstod väl det, sa hon precis när jag var på väg att öppna munnen och förklara på vilket sätt.

- Jag gillar henne men bara som en vän, inte mer, mumlade jag.

- Inte mer? frågade hon försiktigt.

- Nej, inte mer. Jag gillar någon annan tror jag, svarade jag kort och gick sedan min väg igenom skogen till vandrarhemmet där klassen var.