Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tretton - skogen

Djupt ute i skogen var jag nu, det var mörkt och jag såg knappt mina fötter som var framför mig. Spökliknande ljud susade i träden och jag inbillade mig hela tiden att det var någon som var efter mig, någon som skulle styckmörda mig och skära mig i små bitar eller varför inte mala ner mig till köttfärs och äta det till lunch? Hela min kropp rös till av tanken att jag ens var här ute med en alldeles sprucken spegel. Att jag var vidskeplig kunde jag väl inte påstå men efter den här veckan så skulle jag förmodligen bli det. Redan nu hade jag börjat göra konstiga handlingar, undvikit att äta vissa grejer, tänkt på hur jag gick, vart jag gick, spottat över axeln då jag sett en svart katt och så vidare. Inget av det var bra för mig, det var dåliga tiks som jag hade fått för mig och kunde leda till att jag blev beroende av. Det kunde gå så långt att jag tillsist började göra vissa saker vid ett visst tillfälle som en ritual.

- Hur långt ska jag gå? frågade jag andfått. Jag fick inget svar och därför fortsatte jag ännu djupare in i skogen. Träden började växa tätare och tätare och nivåskillnaderna blev bara längre. Jag tog mig genom långa stråk med myrmark och leriga pölar med enbart jord som var blandat med regnvatten. Tur att jag inte var alldeles för fåfängd som många andra i min klass eller att jag inte var som min vän Felix - allergisk mot skog. Han hade berättat att han hade använt den ursäkten någon gång då han inte ville följa med hans skola ut i skogen och ha naturskola. Jag hade tänkt dra den ursäkten när vi åkte hit till det här vandrarhemmet men ingen skulle nog gått på den, tyvärr.

- Här kan du stanna! hörde jag Agnes röst säga. Det fanns inget riktigt ställe man kunde gömma henne på förutom under mossan eller i någon buske som växte tätt intill något träd. Jag stannade upp och tittade mig omkring och sedan så lutade jag spegeln mot ett av de murknade träden.

- Här? frågade jag och riktade en ficklampa mot henne.

- Stäng av den där, den bländar mig, gnällde hon och kisade för ljuset som studsade mot henne. Ett litet skratt lämnade mig och sedan så riktade jag ficklampans ljus uppåt.

- Varför skulle jag stanna just här? frågade jag och tittade mot spegeln. En liten bit av spegelglaset hade ramlat ut vilket gjorde så att ett av hennes ögon var helt borta och ersatt med en blodig fläck.

- Vänta, herregud vad har hänt med ditt öga? frågade jag innan hon ens hade hunnit svara på min tidigare fråga. Ännu en gång studerade jag spegeln och hennes spegelbild. För varje gång jag såg henne så blev hon bara finare och finare, synd var bara att hon inte fanns i riktiga livet.

- Det hände igår men du behöver inte oroa dig för mig! mumlade hon och slog ner blicken.

- Kommer du alltid vara utan ett öga? frågade jag. Hon skrattade åt mig och skakade på huvudet innan hon svarade:

- Såklart inte! Det är kärringen som har just den spegelskärvan, den ligger på hennes skrivbord.

Jag andades ut, tur! Då kanske det fanns någon chans att jag kunde ge tillbaks den till den rätta ägaren, om man nu kunde säga så om ett öga.

- Jag lovar att fixa tillbaks den till dig! log jag.

- Tack Omar! Jag har aldrig mött en så snäll människa som du någonsin tidigare. Om du bara kunde stanna här vid min sida längre än en vecka, sa hon med en aningen ledsen ton.

- Vad menar du med det? Jag kommer ju alltid finnas här för dig! svarade jag. Just vid det här tillfället så önskade jag att jag kunde få greppa tag om hennes hand och ge henne en kram men det var helt omöjligt.

- Nej det kommer du inte! Du kommer åka hem nästa vecka och då är jag helt ensam kvar här, mumlade hon.

- Jag kan stanna eller så kan jag ta med dig hem! försökte jag men direkt skakade hon på huvudet och sa:

- Det är inte så enkelt min vän.

- Varför? frågade jag försiktigt. Hon ryckte på axlarna och förklarade för mig hur skogen här runtom var uppbyggd. Om de olika stråken med olika sorters väsen som jag aldrig hade trott fanns, bodde. Jag hade alltid trott att allt som var med i Narnia filmer var på låtsas men det visade sig nu att de faktiskt kanske fanns ändå. Fast jag trodde det inte riktigt förrän jag hade sett dem med mina egna ögon.

- Det finns många snälla men många som är mindre snälla också, började hon och tittade sig omkring.

- Jag tror att det är dags för dig att gå hem, vi kan prata mer i morgon, avbröt hon sig själv med.

- Me-men? Varför? frågade jag.

- Gör bra som jag säger, gå hem och lägg dig och oroa dig inte för mig. Vi ses i morgon här på precis samma ställe, det är ju inte direkt så att jag kan ta mig någon vart, sa hon med en väldigt bestämd röst. Jag nickade och orkade inte säga emot hur mycket jag än ville det. Hur mycket jag än ville stanna kvar i hennes sällskap.