Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel arton - läge att komma nu?

Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig i det här sammanhanget. Sandra var alltså kär i mig och jag hade halvt erkänt att jag var kär i någon annan. Inte visste jag vem jag kunde ha utvecklat några som helst känslor för mer än Agnes då men hon räknades inte. Vi hade känt varandra i någon dag och därför kunde jag inte blivit kär i henne, det var helt omöjligt. Fast hon kanske inte bara spökade med mitt liv utan kanske också med mina känslor. Med henne verkade ingenting omöjligt och allt det overkliga verkade så verkligt. Om hon någon dag kom ut ur den där spegeln på något sätt så kanske hon kunde bli en riktig människa som kunde göra riktiga, alldeles verkliga saker.

- Så det är läge att komma nu? Lektionen började för en timme sedan, morrade Angelica oförstående. Hon såg nog inte att jag höll på att bryta ihop. Jag ville hem här ifrån och jag ville att allt skulle vara normalt igen, fast det jag mest av allt ville var att Sandra skulle kunna förlåta mig för att jag hade varit ett riktigt pucko.

- Förlåt, mumlade jag och slöt upp vid Lucas sida. Han tittade ilsket på mig och vände sedan bort blicken från mig. Sandra hade säkert berättat för alla redan. Alla i klassen tyckte säkert att jag var en idiot, det tyckte jag själv också.

- Alla kan ta rast nu fram till lunch, förutom Omar du stannar här med mig, ropade Angelica. Genast blev jag aningen orolig och utpekad. Inte utpekad på ett bra sätt utan på ett dåligt sätt. Ryktet gick säkert redan runt i klassen om de två bästa vännernas kyss inne i skogen. De förvärrade förmodligen också saken och sade nog att vi gjorde något ännu mer, hade sex kanske? Nej jag ville inte ens tänka tanken.

- Hur är det egentligen med dig? Jag har hört att det inte sår riktigt rätt till, du pratar med luften och ser människor som ingen annan kan se, sa Angelica lugnt. Hon skulle inte heller förstå om jag berättade hur det stod till, hur det var och varför det var som det var. Folk behövde bara acceptera att det nu var som det var och att man inte kunde förändra något som helst.

- Det är bara bra med mig, hur är det själv? svarade jag för att göra stämningen lite löjlig. Så som jag alltid brukade göra.

- Omar det verkar vara något som tynger ner dig, är de i klassen stygg med dig? frågade hon. Jag fnös till, ingen var dum med mig de hade bara ingen humor.

- Inget tynger ner mig, tack och hej du är inte min psykolog, muttrade jag och gick därifrån mot vandrarhemmet. Det var bara tre dagar till innan mitt liv skulle bli normalt igen. Jag hade alltså tre dagar på mig att lista ut hur jag skulle kunna få ut Agnes ur spegeln. Eller få med mig den hem på något sätt.

Med bestämda steg gick jag genom korridoren på vandrarhemmet bort till rummet där jag bodde. Mina rumskamrater satt tillsammans inne och tjoade och hade det skoj tillsammans men direkt när jag kom in då ändrades deras humör. Elaka kommentarer och påståenden flög ut ur deras munnar, falska anklagelser och allt vad det nu var. Det sker i mitt hjärta när Sandra också gjorde det, hon skulle ändå framstå som min bästa vän på något sätt. Jag skakade av mig tanken och slog mig ner på den hårda sängen. Min fysikbok som låg bredvid började jag eländigt bläddra i. Kapitel om kärnfysik, ljud, mekanik, solsystemet, ja allt fanns i boken. Till och med det kapitlet som hade att göra med ljus som kanske hade någon anknytning till speglar. Vi hade haft en genomgång för ett tag sedan om det men jag minns knappt vad läraren sade eller vad vi ens gjorde. Just då hade jag inte tid för sådant.

- Sedan när läser du ur fysikboken frivilligt? frågade Sandra spydigt. Jag ryckte på axlarna och slog ner blicken i boken. Jag bläddrade sida för sida, förbi det mesta som egentligen var ganska intressant när man väl satte sig ner och läste det i lugn och ro. Inte som det var när man satt och stressläste texterna två minuter innan provet skulle gå av stapeln. Jag hade aldrig varit riktigt duktig i skolan, jag gillade inte att räkna matematik, att lära mig att stava, prata främmande språk, sparka på bollar och läsa trista böcker. Precis så hade det varit under hela min uppväxt. Det jag gillade mest i skolan var de ämnena där jag fick visa min mer kreativa sida så som musik och de få gångerna vi hade dans på idrotten.

- Lägg dig inte i! Låt mig göra det här och stör mig inte, svarade jag.

- Wow vad trevlig du var helt plötsligt, sa hon och himlade med ögonen.

- Tack detsamma, du är ganska snäll du med som ser till att jag får ett helvete framför mig. Du behövde inte säga till Angelica att jag enligt dig såg i syne och beter mig konstigt. Acceptera att det här är jag istället, sa jag och fortsatte att bläddra i boken.

- Jag vill bara ditt bästa, svarade hon.

- Jo tjena, fnös jag till och skakade på huvudet med blicken fortfarande i läroboken. När jag bläddrade från sidan 246 över till 247 såg jag att sidan 248 var försvunnen och ersatt med en liten lapp. Jag vecklade upp den och läste efter raderna.

"Det finns ingen utväg, hon är fast där för evigt"