Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel nitton - hinderbana i skogen

Ledigheten fram tills lunch gick snabbt. På lunchen var jag tvungen att sitta med samma personer som bodde i mitt rum, precis dom vid alla andra måltider. Ingen av dem tilltalade mig under hela lunchen utan smutskastade mig istället indirekt, alltså utan att säga direkt till mig att det var mig de talade om. Hela lunchen satt jag och petade i maten som bestod av en hög med ris och en hög med korv stroganoff, samtidigt som jag petade i det jag hade fått serverat så tänkte jag på lappen och den utrivna sidan. Om man tänkte rent logiskt så borde just den sidan varit kvar om det inte fanns något sätt att få ut henne därifrån och eftersom sidan var utriven så fanns det något sätt att få henne därifrån. Det snurrade i mitt huvud. Egentligen skulle jag inte behöva bry mig men jag tyckte om henne på något konstigt vis och därför ville jag hjälpa henne.

- Dåså ungdomar! Nu ska vi ha veckans andra idrottspass och även den här gången ska vi köra hinderbana fast den här gången inne i skogen. Vi kommer starta på grusplanen och springa in i skogen och sedan tillbaks, ropade Angelica. Alla lyssnade inte riktigt på henne och med hennes hemska humör så blåste allt vad hon kunde i visselpipan hon hade runt halsen.

- Eftersom ni som bor i rum nummer sex är en man kort så kommer en i laget få springa en extra gång, hörde jag hon säga. Genast bestämde sig Lucas för att det var min uppgift att springa en andra gång vilket jag helst inte ville men vad gjorde man inte för sitt lag?

- Nu får ni två minuter att göra er startklara! ropade hon när hon hade förklarat hur långt vi skulle springa och hur det skulle gå till.

- Omar du tar startsträckan, Liza du går för den andra sträckan, jag tar och hämtar igen det på tredje och sedan fjärde sträckan springer du igen Omar, sa Lucas bestämt. Han var väl den av oss som alltid tog ledarinitiativet vilket faktiskt var ganska bra då vi andra inte tog för oss på samma sätt som honom.

- Jag vill inte springa, jag har bara en kort kjol på mig, gnällde Liza.

- Idiot, vi är i skogen, då kan du inte ha på dig kjol, fnös Lucas irriterat till och föste oss bort mot starten. Jag ställde mig först i vårt led och tittade mot bron där Sandra satt och tittade på oss med ett flin. Hon ville nog att jag skulle göra bort mig, hon älskade det.

- På era platser, ropade Angelica. Vi alla som stod längst fram gjorde oss start klara för att springa iväg.

- Färdiga, fortsatte hon. Jag slängde ett öga på mina motståndare som alla såg aningen oroliga ut över att springa iväg. Efter att ha gått i den här skogen mitt i natten, i bäckmörker, så kunde jag den redan ganska bra trodde jag i alla fall.

- GÅ, ropade hon ut och vi alla stack iväg. Vinden susade förbi oss och genast när jag kom in i skogen kände jag hur jag gick igenom en barriär. Det var som att min andning blev tung och jag hörde massor med skratt i mitt huvud. Någon sa mitt namn. Någon annan gallskrek medan någon ville få kontakt med mig. Jag försökte släppa tankarna och bara fortsätta springa framåt men något fällde mig precis när jag skulle vända trädet för att springa tillbaks. Jag reste mig snabbt upp och tittade mignruntomkring. De som sprang samtidigt som mig hade redan fått ett försprång. Själv kunde jag inte springa med. Det var som att någon höll fast mig i marken och som att buskarna började växa runt mina fötter. Efter många om och men kom jag mig tillsist lös och kunde springa tillbaks för att växla med Liza som var näst på tur.

- Fan vad seg du är! sa Lucas surt.

- Det är inte mitt fel att du valde att jag skulle springa först, slängde jag ur mig och satte mig sedan ner på marken.

- Äh skit i det, jag tar igen det här, snäste han åt mig och växlade sedan med Liza som precis kom tillbaks. Han löpte iväg in i skogen och snabbt var han tillbaks igen och växlade med mig. Jag hann knappt säga till Liza att hon hade gjort en bra insats då hon älskade att få beröm av allt och alla.

- Du kommer aldrig hitta henne igen, aldrig, aldrig, aldrig, skrattade en skakig väldigt dov röst. Genast kopplade jag det till Agnes. Skulle jag aldrig hitta henne igen? Var hon borta?

- Precis Omar, hon är borta, skrattade rösten lika elakt igen. Jag ryggade till, vad ville denne mig? Jag sprang allt vad jag hade förbi trädet vi skulle runda på hinderbanan och vidare djupare in i skogen. Något högg till runt mina fotleder och jag föll framlänges men jag kravlade mig upp snabbt efter det och fortsatte att springa fast med smärta i benen. Väl vid trädet där spegeln brukade stå så var det tomt, inget var där. Jag föll ihop på marken.

- Det här kan inte vara sant! ropade jag och lät tårarna komma. Jag låg i det höga blåbärsriset och bara lät allt försvinna ur mig. Det var som att jag fått ett hårt slag i magen, ramlat ihop och tappat luften. Tänk om jag aldrig skulle få träffa henne igen.