Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugofyra - dags att lämna allt bakom sig

Jag hade suttit och studerat min fysikbok om och om igen men inte kommit på något sätt att räkna ut hur det egentligen skulle gå till att ens lösa problemen. Det var tydligt att två papperssidor saknades - fyra sidor med text. Jag försökte att komma på vad det var som skulle stå på just de sidorna men tyvärr kunde jag inte konstatera någonting då jag inte var insatt i ämnet. Jag hade aldrig fokuserat på att plugga inför alla dessa fysikprov som vi hade haft redan från sjätteklass och det fick jag sota för nu.

- Okej Omar, som din bästa vän så har jag faktiskt rätten att säga att du måste börja göra något roligt, du måste socialisera dig med människor. Den senaste tiden har du bara suttit där rätt upp och ner och stirrat tomt i din lärobok, sa Sandra och slog sig ner på den hårda sängen bredvid mig. Hon kanske hade rätt, jag hade grävt ner mig i den där spegeln - i den där Agnes och jag hade inte gjort något som jag brukade göra. Jag hade helt och hållet ändrat min personlighet och gått från att vara den stökiga killen som aldrig lyssnade till att bli djup och fast vid något, någon. Det var helt sjukt hur fort det hade gått för sådan var jag absolut innan den här veckans början.

- Men, men, stammade jag fram och tittade ledset ner på mina händer som omslöt boken jag hade i mitt knä samt spegelskärvan som också låg i tryggt förvar där.

- Omar, du måste verkligen, försökte hon.

- Du kanske har rätt, jag kanske måste släppa det där, mumlade jag och slog igen boken. Hon nickade stolt med ett litet flin på läpparna och tog sedan tag i läroboken och lade den på golvet nedanför sängen.

- Jag vet att du hatar att spela brännboll men det är för engångsskull soligt ute och därför hade vi tänkt spela lite den här eftermiddagen, log hon. Jag suckade till, jag hatade sådana där spel och lekar då jag var riktigt kass på sådant - speciellt brännboll men nu hade jag nog inget val, jag var tvungen att göra det. Sedan så var det en chans för mig att få prata med människor som jag knappt hade gjort tidigare under den här veckan.

- Okej, men jag gör det bara för din skull, svarade jag och reste på mig från sängen. Spegelskärvan lade jag på fönsterbläcket och greppade sedan tag om Sandras hand som hon höll fram mot mig. Hon log lite försiktigt när hon tittade ner på våra händer som var sammanflätande och då kom jag ihåg det hon hade sagt tidigare - hon gillade mig. Det kanske var bäst att reda ut det där med henne, eller så var det kanske lika bra att lämna det bakom mig och inte lägga någon energi som helst på det. Vad visste jag, hon kanske skämdes eller mådde jätte dåligt över att hon hade erkänt.

- Du, det där du sade förut, började jag men avbröt mig själv när jag såg hennes reaktion. Ett litet bekymrat ansiktsuttryck spred sig och hon vände ner blicken i marken.

- Nej strunt i det, det var inget, mumlade jag och undvek ögonkontakt. Hon släppte sakta men säkert greppet om min hand men jag gjorde bara motsatsen och höll om den ännu hårdare bara för att jag inte ville att hon skulle gå. Jag behövde henne och om hon gav mig lite tid kanske jag kunde utveckla några besvarade känslor. Tidigare hade jag aldrig sett henne på det sättet, jag hade bara sett henne som min absolut bästa vän - som en av killarna. I mina ögon hade hon alltid varit som en kille, jag hade aldrig sett de tjejiga eller "kvinnliga" sidorna i henne då hon alltid hade betett sig som om hon vore en stökig hockey kille med koncentrationsproblem.

- Du behöver inte låtsas att du tycker om mig eller så, alltså det är lugnt om du inte har några besvarade känslor, mumlade Sandra och tittade rakt fram i korridoren vi gick tillsammans i. Jag stannade upp oss båda och höjde på ögonbrynen. Hon tittade inte åt mitt håll utan fortfarande var blicken klistrad på andra sidan korridoren där vi för övrigt aldrig hade varit.

- Sandra, sa jag tyst. Hon vände blicken mot mig och jag mötte hennes mörka ögon. De var riktigt fina när man tänkte efter. Utan att tänka på vad jag gjorde så förflyttade jag oss mot närmsta vägg.

- Jag är villig att testa, ge mig bara lite tid, mumlade jag och flackade med blicken mellan hennes läppar och hennes ögon. Hennes rygg låg pressad mot väggen och den varma huden under hennes tröja kunde jag nästan känna genom det tunna bomullsmaterialet. Våra ansikten var läskigt nära varandras och jag kunde känna hennes andetag lite försiktigt kittla mot min hud. Innan jag hade hunnit reagera eller ens gjort något så hade hon själv tagit initiativet till att kyssa mig och jag kunde inte mer än besvara kyssen.