Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel nio - sällskapsrummet

Kvällen kom, sista kvällslektionen var bortgjord och alla låg i sängarna och försökte sova förutom jag som låg och väntade på att alla andra skulle somna så att jag kunde ta ner spegeln från väggen, gå ut och prata med Agnes igen. Hon behövde mig och jag var villig att hjälpa henne. När klockan började närma sig halv tolv så kunde man höra hur de som bodde i mitt rum småsnarkade och andades djupa andetag. Jag var super trött och själv eftersom jag knappt fått någon sömn natten innan men jag var verkligen tvungen att reda ut vem den här tjejen var och vad hon ville mig. Med trötta steg tassade jag fram till spegeln och lyfte upp den i mina bara armar.

- Var försiktig, jag är väldigt ömtålig efter det att jag blev sönderslagen, viskade spegeln, Agnes, tyst. Jag lydde hennes ord och bar henne försiktigt till det gamla sällskapsrummet där vi kunde få vara i fred.

- Här var det längesedan jag var, skrattade hon tyst fram.

- Min pappa brukade alltid sitta i den där fåtöljen och bredvid honom satt alltid min äldsta bror som var som hans högra hand. I soffan där borta satt min mamma och stickade strumpor inför vintern och bredvid henne så satt alltid vi flickor. På golvet satt mina bröder och lekte med deras järnvägar, log hon och pekade på de olika platserna i rummet. Jag nickade och tittade runt i det gamla rummet som verkade vara bevarat från det att hon bodde här.

- Vem är du egentligen? frågade jag.

- Agnes men det har du redan frågat, skrattade hon fram. Jag suckade, jag var inte här för att småprata och ha kul med den här tjejen utan jag var här för att få veta vem hon var och vad hon ville mig. Inte för att hon skulle berätta det i första tag för mig.

- Jag vet att du tycker att jag är läskig men jag är en människa precis som du, det enda som skiljer oss två åt är väl att du är en kille och att jag levde för etthundra år sedan men rent tekniskt sett så är jag lika gammal som dig, sa hon och suckade.

- Jag kommer aldrig kunna få några riktiga vänner, det är en sak som är säkert. Alla blir rädda för mig och sedan så lämnar de mig, fyllde hon sedan i. Jag tittade på spegelbilden och tjejen som var där inne. Hon var så liten och så söt.

- Jag är inte rädd för dig och jag kan försöka vara din vän men det finns väl inte så mycket vi skulle kunna göra tillsammans? sa jag och ryckte på axlarna. Hon tittade upp på mig och sträckte sedan ut handen ur spegelbilden. Man kunde se hur hon försiktigt trevade sig ur spegelbilden och hur det blev mindre och mindre spegelglas i självaste ramen. Det tog henne några minuter att komma ut alldeles hel och hållen. Med ett leende på läpparna ställde hon sig framför mig.

- Vänta, hur gjorde du det där? frågade jag och spände ögonen i henne. Hon bara ryckte på axlarna och började gå runt i rummet. Hon jublade över hur skönt det var att få stå på riktig mark.

- Jag är rädd att vara här utanför, det finns någon som vill mig illa, sa hon och slog sig ner i soffan. Jag såg att det gjorde ont i henne när hon satte sig ner i soffan men det var inte så konstigt då hon var gjord av spegelskärvor som hon sagt tidigare.

- Vem vill dig illa? frågade jag fundersamt.

- Tanten som äger stället nu, hon kan också se mig, viskade hon.

- Tanten är rädd att jag ska återvända och ta tillbaks det här stället som egentligen är mitt, fyllde hon i. Jag nickade och lät en tystnad lägga sig över oss två. Jag hade inget att tillägga eller säga just för tillfället.

- Hur kommer det sig att bara vissa kan se dig? frågade jag och kände hur oron väcktes inom mig. Jag kände mig som någon slags utvald nu när jag såg henne.

- För att du trodde inte på det övernaturliga, sa hon. Ganska direkt efter det så släcktes ljuset i taket och hon försvann in i spegeln igen. Det var mörkt och jag såg ingenting.

- Göm dig, hon kommer, viskade Agnes och försvann iväg.