Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugonio - tillbaks till skolan

Jag hade varit sängliggandes hemma hela helgen och min enda sysselsättning hade varit att titta på teve samt gå igenom mina sociala medier där fansen spred hashtags om att de önskade att jag skulle må bättre. Det hade ganska snabbt framgått för dem att jag låg på sjukhus då Sandra som hade också blivit en del av vårt crew hade lagt upp en bild på hennes instagram där hon höll mig i handen och skrev att hon önskade att jag mådde bättre. Jag hade varit lite översocial då det inte fanns något att göra så jag skrev något minst en gång i timmen, svarade folk och försökte låtsas att allt var mer än perfekt för mig. Sanningen var dock inte det, jag kände mig helt försvunnen i mig själv. Så fort som jag blundade såg jag Agnes och när jag öppnade upp ögonen så var hon ingenstans. Jag ville helst av allt bara glömma bort henne så att jag slapp påminnas om henne i vad jag än gjorde men det var i princip helt omöjligt. Inte ens att tänka på Sandra som jag faktiskt hade börjat få upp ögonen mer och mer för lyckades inte få mig att glömma bort.

Nu var det i alla fall måndag, första skoldagen på något som kändes en evighet. Idag skulle jag vara tvungen att jobba igen all tid jag skolkade under resan samt göra bort alla långtråkiga lektioner. Jag hade lovat mamma att vara försiktig och ta det lugnt hela dagen men jag visste inte om jag riktigt kunde lyckas med det. Mina problem med att sitta still skulle förmodligen ta över och få mig att vilja röra på mig mer än vad som var bra.

Sandra som dagen i ära hade gått upp klockan halv fem för att komma hem till mig och hjälpa mig inför dagen med att packa skolgrejer och lite annat var här. Hon sprang runt och rotade bland mina grejer i hopp om att finna det hon ville. Jag bara tittade roat på henne, egentligen kunde jag göra allt själv men jag spelade mer skadad än vad jag egentligen var bara för att bli omhändertagen. Det funkade bara att hålla på så ett tag och därför var det lika bra att utnyttja det till max.

- Vad ska vi göra i skolan idag? frågade jag aningen gnälligt. Sandra som stod vid mitt svarta skrivbord och plockade ner mina böcker ryckte på axlarna som ett tecken på att hon inte visste.

- Har ingen aning, hurså? svarade hon och log lite försiktigt samtidigt som hon drog igen dragkedjan på väskan.

- Nä jag bara undrade, vill veta vilken inställning jag ska komma till skolan med om du förstår vad menar, sa jag och hoppade ner från sängen där jag satt. Hon nickade och slängde upp min ryggsäck på ryggen innan hon följde mig ut ur mitt rum och nerför trappan till hallen.

- Vi åker till skolan nu mamma! Vi ses i eftermiddag, ropade jag till mamma som satt i vardagsrummet och tittade på morgon-tv. Måndagar var hennes lediga dag och då passade hon på att städa, tvätta och planera upp veckan i helhet som andra oftast gjorde på helgerna.

- Hejdå, ha det så bra! fick jag som svar innan vi gick ut genom dörren. I ett långsamt tempo gick vi mot busshållplatsen. Egentligen var det inte långt till skolan men eftersom jag hade aningen ont i benet så var det lika bra att åka bussen till skolan.

Väl framme vid skolan så var klockan åtta precis och min klass började klockan tio över, alltså hade vi lite tid att mingla runt med människorna i klassen. Det var många som hade frågor om hur jag mådde efter fallet och om det var en allvarlig skada. Jag svarade mest att det var bra med mig även fast det inte var det till hundratioprocent. När Angelica, vår lärare, kom och låste upp klassrummet så såg hon aningen lättad ut när hon såg mig hel och hållen. I vanliga fall brukade hon inte bli så glad av att se mig, hon brukade bara titta strängt på mig och sedan ignorera mig fram tills hon inte orkade hålla hennes ilska inom sig och där med skälla ut mig. Det spelade ingen roll om det var någon annan hon var arg eller irriterad på för tillfället, det var alltid jag som fick utskällningen.

- Hej och välkomna tillbaka! började Angelica och tittade ut över klassen.

- Jag är jätte glad att se er alla här och speciellt Omar som råkade ut för en liten olycka sista dagen, fortsatte hon. Hennes tal om veckan höll på ett tag och jag kopplade bort henne helt totalt, jag orkade inte med att lyssna på hennes struntprat.

- Dagen till ära så har vi en ny elev här i klassen, hon heter Agnes och kommer gå med er det här sista året ni har tillsammans, sa Agnelica och genast blev jag fokuserad. Dörren öppnades upp och in i rummet steg hon, hon den där tjejen med det blonda håret, de blåa ögonen och det fina leendet från spegeln. Det var hon på riktigt.

The end.

(Det kommer en liten epilog efter detta)