Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel sex - ser ni henne?

Morgonen kom och jag hade inte sovit en sekund under natten, inte bara för att det verkade som att någon försökte låtsas att det fanns något spöke här utan också för att Lucas snarkade och Sandra pratade i sömnen. Jag försökte få tyst på dem båda genom att kasta kuddar på dem men det gjorde inte saken bättre. Nu satt vi i alla fall allihopa samlade vid frukosten och trötta som vi var så kämpade vi verkligen med att få i oss den lilla frukost alla hade tagit för sig. Det var ingen riktig hotellfrukost här om man sa så, det fanns fil och flingor samt runda grova polarbröd som var torra. Till det så serverades det antingen mjölk eller apelsinjuice som båda smakade riktigt illa. Jag var säker på att efter den här resan så skulle jag inte vara något annat än ett benrangel för maten gick verkligen inte att äta, inte idag i alla fall.

- Någon som vet om det finns någon matbutik i närheten? viskade jag tyst till personerna som satt runt mitt bord. Det var tyst här inne i den stora ekande matsalen så jag viskade för att inte Angelica skulle höra att jag var sugen på att gå och handla något ätbart. Inte för att vi skulle hinna med det på de kommande tolv timmarna eftersom vi hade ett schema som inte hade några pauser som helst.

- Det ligger en trekilometer bort, viskade Lucas tillbaks och visade en bild på en matbutik hans telefon som han hade sökt fram på någon sökmotor. Hur han kunde få mottagning här ute i skogen skulle förbli ett mysterium för jag orkade inte lägga min tid på att fråga honom.

- Lucas ner med den där! väste Angelica när hon såg han hålla telefonen över bordet sträckt mot mig. Han suckade lågt och la ner den på bänken där han satt.

- Vad säger ni, ska vi gå dit i kväll när vi får lite fritid? frågade jag och slängde en blick på Sandra som satt bredvid mig och tuggade på det torra brödet. Alla vid mitt bord nickade och sedan så gjorde killarna något handslag som de alltid brukade göra med varandra.

När frukosten var uppäten så gick alla in i ett mörkt diskrum där vi ställde ifrån oss våra tallrikar och sedan traskade vi på bort till våra rum. Vi hade från och med nu en halvtimme på oss att göra oss helt klara, jag hade inget problem med att bli klar på en halvtimme men om jag skulle vara ärlig så hade nog Liza lite svårare. Hon hade förklarat för oss alla att det minst tog tjugominuter att bara fixa sminket och sedan håret skulle vi inte ens prata om. I samlad trupp gick vi förbi allas rum och bort till vårt. Sandra fumlade på med nyckeln och Liza gnällde att hon nu skulle skynda sig för att hon behövde all tid hon kunde få för att fixa till sig inför dagens lektioner ute i skogen.

- Är du helt tappad eller? Det kan väl inte vara så svårt att öppna en dörr, gnällde Liza och knuffade undan Sandra.

Inte för att du är så mycket bättre på att göra det själv, snäste Sandra surt och ställde sig mot väggen med armarna korsade över bröstet. En tyst suck lämnade hennes läppar och sedan så tittade hon irriterat på Liza som hade precis samma problem med att öppna dörren.

- Låt mig fixa det här, sa jag när Liza hade bråkat på med nyckeln alldeles för länge. Jag behövde knappt röra vid nyckeln innan dörren var öppen och vi kunde stiga på. Alla gick in och stressat sprang båda tjejerna fram till deras toalettväskor och innan jag ens hade hunnit reagera så stod de och bråkade om vem som skulle få ha mest plats vid spegeln. Sandra verkade ge sig till sist och lät Liza få lite mer plats vid spegeln. Jag tittade mig om i rummet och möttes av fyra blodröda bokstäver på väggen där det stod "OMAR" snabbt ryggade jag till och spärrade upp ögonen. Hade ingen sett bokstäverna eller?

- T-titta där! stammade jag fram och pekade på den vita betongväggen där de blodröda bokstäverna stod. Alla vände blicken dit och rynkade sedan skeptiskt ihop pannan och vände sedan blicken mot mig och tittade frågandes.

- Vad? Det är en helt vanlig vit vägg, sa Sandra och fortsatte genast att fixa sig.

- M-m-men ser ni inte de blodröda bokstäverna? frågade jag och stammade lika mycket den här gången. Lucas brast ut i ett litet skratt och detsamma med Sandra medan Liza bara tittade på mig som om jag vore en idiot.

- Seriöst, sluta försök skrämma oss det finns ingenting på den där väggen! svarade Sandra samtidigt som hon pysslade på med hennes ansikte. Aningen förskräckt gick jag bort till väggen och rörde vid bokstäverna som var alldeles klibbiga. Jag luktade på den röda sörjan och precis som jag trott så luktade det blod.

- Snälla kan ni hämta papper, jag är alldeles blodig om händerna, gnällde jag med skräck i rösten. Alla tittade på mig och bast sedan ut i gapskratt. Förargat gick jag in på toaletten och tog lite toalettpapper som jag torkade mina fingrar med. Papperet blev alldeles rött, precis som mina fingrar varit tidigare.

- Är ni helt seriösa med att ni inte ser blodet på pappret och de stora bokstäverna med mitt namn på väggen? frågade jag med darrig röst. Alla skakade på huvudet och försökte hålla inne ett skratt. Det här kändes precis som att de försökte lura mig men hur skulle de egentligen fått tag på färskt blod och vem av dem skulle egentligen ha hunnit skriva det där på väggen undertiden vi åt frukost. Förargat slog jag mig ner på sängen och väntade tills tjejerna skulle bli klar med deras fixande och när de äntligen var klara så passerade jag spegeln. Bredvid min spegelbild kunde jag se en flicka i vår ålder med långt ljust hår och väldigt ljus hy hon bar ett elakt flin på läpparna och följde mig med blicken från spegeln. Ännu en gång ryggade jag till och försökte stamma fram något men hon, flickan i spegelbilden gjorde ett hyssjande tecken mot mig som att jag nu skulle hålla tyst men det kunde jag inte.

- Ser ni henne då? frågade jag och pekade på flickan i spegelbilden som gjorde retsamma gester mot mig. Alla gick fram till spegeln och tittade men ingen verkade se något den här gången heller.

- Du har blivit galen Omar, sa Sandra och drog med mig ut ur rummet. Flickan i spegeln följde mig med blicken och när hon inte längre kunde se mig så kom hennes huvud ut ur spegelbilden. Mitt hjärta slog hårt i bröstet, vem var hon och vad ville hon mig?