Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel tjugofem - brännbollsmatch

Med ett leende på läpparna gick vi båda ut ur byggnaden och bort mot planen där hela klassen spelade brännboll tillsammans. Jag var fortfarande helt förvånad över vad som precis hade hänt och på något sätt så pulserade mina läppar på något annorlunda sätt, ett sätt som jag aldrig känt förut. Det var vår andra kyss eller vad man skulle kalla det för och den var mer lyckad än den första vi hade haft. Fortfarande kändes det psykiskt som att jag kysste min syster men rent kroppsligt var det som att det var vilken tjej som helst. Jag var ingen världsmästare på känslor eller kärlek då jag aldrig hade haft något riktigt seriöst förhållande men jag förmodade att det skulle växa fram med tiden på ett eller annat sätt.

En bit innan vi kom till gräsytan som användes som brännbollsplan så släppte vi varandras händer och började jogga mot klassen. Lagen såg mixade ut och därför skulle vi förmodligen hamna på olika lag tråkigt nog.

- Lucas? Vilket lag får vi vara i? ropade jag högt. Han stannade upp för en stund och tittade fundersamt på mig och sedan på både inne och utelaget. Han började räkna efter antalet spelare och antalet tjejer och killar det var på vardera lag.

- Omar du är inne, Sandra du är ute, ropade han tillbaks. Jag satta igång att springa mot mitt lag som skulle slå medan Sandra sprang och ställde sig på en behövlig position ute. När vi hade ställt oss började den andra matchen av fem som skulle spelas. Första matchen vann det andra laget, alltså de som var ute nu, hade jag fått förklarat av Liza som var med i mitt lag. Jag förstod att det andra laget hade vunnit då mitt lag inte var något riktigt dreamteam då de minst sportsliga var samlade i ett och samma lag, förutom Lucas. Lite ojämn fördelning men vad kunde man göra åt det? Om jag skulle gått och börjat gnälla på det så hade folk blivit arga oh tyckt att jag var en dålig förlorare - vilket jag faktist kunde vara ibland.

När vi hade spelat första halvleken så var det vår tur att vara ute på planen och agera utelag. Lucas som alltid tog initiativ till att vara lagkapten bestämde att jag skulle stå längst bak. Jag hade inget att säga till om utan gjorde bara som han sade att jag skulle göra. Långsamt traskade på och ställde mig nästan enda i skogen. Jag var ganska säker på att inga bollar skulle komma hit då ingen i klassen riktigt kunde slå men jag var bara glad för det. Ju mindre jag behövde vara med, ju mindre behövde jag anstränga mig.

Matchen startades igång och vi började spela i ett långsamt tempo. Många bollar togs av tjejerna längst fram i form av lyror och därför vann vi poäng. Som jag hade trott redan innan så hamnade inga bollar här borta, ingen var tillräckligt bra för det. När det var Sandras tur att slå hennes andra gång så valde hon det mörkbruna slagträet att slå med. Hon kastade försiktigt upp den gröna välanvända tennisbollen i luften och slog till med slagträet allt vad hon hade, ett högt ljud hördes. Perfekt träff. Bollen flög i en riktning precis ovanför allas huvuden, mot mig, förbi och vidare in i skogen. Jag satte igång att springa i hopp om att få tag på bollen innan hon hade gjort en homerun, frivarv, men såklart var det förgäves. Den gröna bollen låg någonstans bland de gröna buskaget och hur mycket jag än försökte finna den så lyckades jag inte. Susande ljud hördes i mina öron, precis som att någon ropade på hjälp. Förskräckt tittade jag upp och runtomkring mig men ingen var där.

- Hjälp mig, du måste hjälpa mig, viskades bland träden som vajade lite i vinden. Jag försökte ignorera rösten men den upprepade sig om och om igen.

- Omar, jag vet att du hör mig - du måste hjälpa mig, viskades igen, igen och igen. Jag stötte bort det, jag hade lagt alldeles för mycket av min tid på att försöka finna något svar på hur jag skulle rädda Agnes ur hennes spegel. Nu var hon som bortblåst och jag orkade inte bry mig om att hjälpa någon annan än mig själv. Helt plötsligt var det som att någon högg något genom mig och jag tappade andan, för en stund trodde jag nästan att jag hade dött men jag vaknade sedan upp i en trygg famn.