Ghosts - The Fooo fanfiction

Kapitel femton - tvätta sår

När vi kom tillbaks till vandrarhemmet så var Sandras ben alldeles uppsvullet och blodet hade sökt sig ner efter hela hennes ben. Det var nästan lite läskigt att titta på henne, hon såg alldeles sönderslagen ut i taklampans sken. Försiktigt drog jag mina nyligen blötlagda fingrar under hennes ögon för att torka bott tårarna. Från hennes näsa rann det en strimma med näsblod ner mot munnen och jag baddade genast bort det med den enda bomullen jag hade hittat. Att hon bara hade ramlat tvivlade jag på, det såg mer ut som att hon hade varit i slagsmål med äldre killar som hade gett henne riktiga snytingar både över näsan och ögat där man kunde se att en blå ton hade börjat ta över.

- Ärligt nu Sandra, blev du slagen och i sådana fall av vem? frågade jag försiktigt. Hon snörvlade till och tittade bort. Hon vågade inte möta min blick vilket jag kunde tyda på att jag hade rätt. Om hon hade blivit slagen så ville jag veta vem det var som hade gjort det för jag ville veta vem som skulle få sig en omgång själv.

- Du behöver inte bry dig, det är lugnt, snyftade hon och gav mig en ledsen men ändå menande blick. Jag suckade och skakade på huvudet.

- Du är min bästa vän. Du kan lita på att jag inte skvallrar eller snackar bakom din rygg. Om du inte kan berätta för mig vem kan du då berätta för? Jag känner inte till någon annan står dig så nära som vi två gör. Inte ens dina föräldrar, sa jag. Hon höll ut sin hand mot mig och jag greppade snabbt tag i den.

- Tack, du är min bästa av de bästa vännerna men det tar tid att berätta, förklara och säga. Det tar tid och jag är inte tillräckligt mogen än för att berätta, mumlade hon. Jag nickade förstående och gav henne en varm ganska lång kram. Hon snyftade till några gånger mot min hals och höll om mig hårdare. Jag blev själv så tagen av stunden att jag nästan själv föll på fälla en tår. Enda sedan jag kom hit så hade jag blivit blödig, aldrig tidigare hade jag suttit såhär med någon och speciellt inte med Sandra. Det där med att vara kärleksfull och kramig var inte direkt vår sak.

- Jag ska gå och titta om jag hittar något förband någonstans, snyftade jag till och gnuggade mig i ögonen. Hon gav mig ett litet leende och lät mig gå iväg ensam i de mörka korridorerna. Från ett av rummen som jag passerade så hörde jag hur någon skrek och hade sig, även den här gången på tyska. Grejer kastades runt och lite då och då kunde man höra ett kraschande ljud när något i glas eller porslin träffade något hårt så att de föll till bitar. Jag fortsatte att gå i tystnaden enda bort till rummet som jag och Sandra delade med Liza och Lucas. När jag kom in i rummet så möttes jag av en syn jag aldrig hade hoppats få se riktigt live. På film var sexscener något man bara tittade lite halvt på men nu hade jag en riktig porrfilm live framför mina ögon. Snabbt kilade jag in på toaletten där jag slet åt mig både min toalettväska samt Sandras. Alldeles tyst smet jag ut ur rummet och iväg bort mot Sandra som satt i den så kallade lobbyn och väntade på mig.

- Vi får sova här i natt, Lucas och Liza ligger med varandra inne på vårt rum, sa jag andfått. Sandra gav mig ett trasigt skratt och försökte le så mycket som hon bara kunde.

- Det är lugnt, du behöver inte alltid skratta, det är okej att gråta, sa jag och öppnade min toalettväska som mamma hade packat full med grejer. Hon visste precis hur jag var och att jag lätt kunde råka strula till det så att jag gjorde illa mig. Här var det fullt med alla olika sorters förband och sårtvätt som jag radade upp på bordet framför.

- Gick du precis och blev sjukvårdare eller? skrattade hon fram, den här gången med ett aningen mer äkta skratt.

- Du vet mamma, hon packar alltid massor med saker om utifall att det skulle hända mig något, svarade jag och duttade lite sårtvätt mot en bomullstuss.

- Jag vet inte hur man säger det här men kan du snälla ta av dig byxan, eller riva upp den ännu mer så att jag kommer åt att kunna tvätta såret? frågade jag lite generat. Hon bara nickade och gjorde precis som jag sade - tog av sig byxan. Eftersom den satt tight mot hennes ben så kved hon till en aning men annars gick det bättre än vad jag hade trott.

- Ajajajajaj, gnällde hon när jag lade bomullstussen som jag hade blött ner med den genomskinliga vätskan. Jag förstod henne att det gjorde ont men för att det inte skulle bli infekterat så var jag tvungen.

- Det är snart över, sedan ska jag bara linda en kompress runtom som vi tar av innan du ska sova och sätter på i morgon direkt när vi vaknar, sa jag lugnande. Hon kved till igen och någonstans där emellan så sa hon okej.

- Är du säker att du inte vill berätta vad som hände, försökte jag.

- Nej, sluta tjata, morrade hon och tittade ner på hennes sönderslagna ben. Tårar bildades i hennes ögon igen och genast så tittade hon bort.

- Förlåt, det var inte meningen att stressa på dig, berätta när du känner att du är redo, viskade jag och strök henne försiktig över armen.

- Jag vill berätta men jag får inte, mumlade hon.