I just want to be yours

{Kapitel 11}

LUKAS PERSPEKTIV

Skolan har precis slutat och jag och killarna står på parkeringen vid min bil och pratar när Caras kompis Charlie plötsligt kommer gåendes mot oss.

"Hej. Har ni sätt Cara? Hon var inte på de 3 senaste lektionerna" frågar hon oss och jag vet direkt att något är fel.

"Nej det har vi inte. När var sist du såg henne?" frågade Jack.

"Klockan 12 stod vi bakom skolan och snackade innan jag gick men hon stannade där" svarar Charlie och vi ber henne att visa oss vägen till platsen.

Vi går bakom skolan och tittar runt. Det var inget speciellt men plötsligt så ser jag att det är en blodpöl på marken och bara någon sekund senare ser de andra det och vi springer snabbt till parkeringen igen.

Killarna hoppar på sina mopeder och jag och Charlie åker i min bil. Jag känner hur hjärtat slår hårt i bröstkorgen. Vi åker hem till oss och när vi kommer fram ser jag att ytterdörren är upp låst. Det måste betyda att hon kommit hem och använt extranyckeln för att komma in.

Vi alla rusar in och ser att hennes skor är slängda mitt i hallen. Vi rusar upp till hennes rum men det är låst. Jag och killarna bankar och slår på dörren och ropar hennes namn för jag vet att hon är där inne.

"L-Lukas?" säger Charlie osäkert. Vi vänder oss mor henne och hon står och håller Caras vita tröja hon hade på sig idag. Sen vände hon på den och den var helt blodig.

Jag blir jätteorolig eftersom hon inte svarar och Jack kastar sig på dörren och den öppnas. Vi alla springer in och där ligger Cara på mage i sängen och skakar och gråter.

Jag går långsamt fram mot henne och lägger en hand på hennes axel. Hon rycker till och börjar skrika.

"NEJ! NEJ SNÄLLA RÖR MIG INTE!" skriker hon och tårar rullar ner för hennes kinder. Jag omfamnar henne snabbt och håller om henne medans hon gråter ut i min famn. Jag ber dom andra gå ner så länge och jag lägger mig i hennes säng och bara håller om henne medans hon gråter ut.

CHARLIES PERSPEKTIV

Jag, Jack, Simon och Alec går ner medans Lukas stannar en stund uppe hos Cara. Undra vad det är som har hänt. Det måste vara något allvarligt. Men det är bara att vänta och se.

〰️〰️〰️

Det har gått ungefär två timmar nu och Lukas har fortfarande inte kommit ner än. Vi andra sitter i köket och pratar och för en liten stund sen beställde vi pizza. Plötsligt hör vi hur någon går i trappan och vi ser Lukas komma gåendes ner för trappan. Han går fram till mig och ser bekymrat på mig.

"Snälla, jag ber dig. Snälla, kan du gå upp och prata med henne? Hon är helt förkrossad och jag vet inte vad det är som är fel. Hon säger ingenting till mig! Hon ligger bara där helt borta och gråter och jag vet inte vad jag ska göra." säger han och jag kan se hur hans ögon börjar tåras.

"Men det är klart att jag kan gå och prata med henne! Hon är ju min vän! Jag kan gå upp och se om hon vill berätta för mig och sen kommer jag ner och berättar för er." säger jag och kramar om Lukas. Han kramar tillbaka och ler lite ledsamt mot mig innan jag styr mina steg mot trappan.

När jag kommit in i hennes rum ser jag henne ligga där på mage och bara stirra in i väggen. Hon gråter inte. Hon rör sig inte. Hon bara stirrar med trötta, rödsprängda ögon på den vita väggen.

"Nämen älskling! Gumman vad har hänt? Snälla prata med mig." säger jag och hon vänder långsamt blicken mot mig.

"Ja-jag vill i-inte pra-prata om det" säger hon med en sprucken röst.

"Snälla, prata med mig. Du måste berätta för någon. Jag gick och sen ser jag dig inte resten av dagen, sen går jag och killarna till platsen där jag sist såg dig och då är det en stor blodpöl på marken. Och när vi kommer hem ligger du inlåst och din vita tröja är helt blodig. Snälla berätta"

Hon drog efter andan. Snyftade till och berättade allt. Hur killen kommit fram till henne, tagit och kastat bort hennes mobil, kastat ner henne på marken, skrapat hennes rygg hårt mot gruset, våldtagit henne och lämnat henne där.

När hon berättat klart står jag bara där helt förtvivlad av vad hon precis berättat. Och jag vet precis vem det var hon beskrev. Eric.

Jag kramar om henne och låter henne gråta mot min axel. Jag stannar ungefär en halvtimme innan hon somnat på mage. När hon somnar lyfter jag långsamt på hennes tröja och ser hur hennes hela mage är mörkblå och mörklila av blåmärken och hur hela hennes rygg är djupt skrapad så man nästan ser hennes ryggrad. Jag flämtar till och bäddar försiktigt ber henne igen.

Jag går ner för trappan till killarna som sitter förväntansfullt på att få höra vad som hänt. Jag ber dom att sätta sig i soffan och berättar allt. Efter jag berättat allt som hänt berättar jag om hur hennes rygg och mage ser ut och de alla sitter förvånade och helt tomma på ord.

Jag kan till och med se hur Lukas gråter lite. Hur kan detta hända en sån fin människa som Cara?