I just want to be yours

{Kapitel 47}

LUKAS PERSPEKTIV
Några ögonblick tidigare...

Inte ens ordet chock är tillräckligt bra för att beskriva vad jag känner just nu. En av mina bästa vänner har ljugit för mig i flera år nu. Om något så stort också. Jag kan fortfarande inte fatta att Jack faktiskt har en dotter, att han faktiskt är pappa.

Vi sitter allihopa i mitt vardagsrum och tittar stelt på Jack och hans dotter. Herregud han har en dotter?!

Jag tror fortfarande inte att jag har kunnat ta in det ordentligt, och jag har så många frågor.

"Vem är mamman?" frågar jag lite tyst och de andra tittar på mig.

"Ni känner inte henne, hon bor en bit härifrån och heter Jennifer." svarar Jack och flyttar Sammy till andra benet.

Vi alla sitter i tystnad och tänker på det innan min mobil plötsligt ringer. Jag lyfter upp den och ser 'hemligt nummer' stå över skärmen. Vem kan det vara?

Jag ursäktar mig från de andra och går ut i hallen. Jag svarar och lägger luren mot örat.

"Hallå?" börjar jag och någon harklar sig tyst från andra linjen.

"God kväll, är det Lukas Smith jag har kommit till?" säger en mörk röst.

"Ja det är jag, är det något som har hänt?" svarar jag och lutar mig mot väggen i hallen.

"Ja, det är konstapel Welsh du pratar med och jag har stött på en minderårig kvinna under inflytandet av alkohol som påstår sig vara din syster, så jag undrar om du har tid att hämta upp henne annars måste jag ta in henne till stationen." svarar mannen och det är väldigt nära att jag fick en hjärtattack.

"Ja men klart jag ska göra det, vart befinner hon sig?" svarar jag och ser direkt hur Charlie sticker ut huvudet ur vardagsrummet och tittar förvirrat på mig. Konstapeln säger adressen innan vi lägger på.

Jag rycker snabbt åt mig jackan innan jag hör Charlie ropa på mig.

"Vem var det?" frågar hon. Jag förklarar att polisen ringde och att de har hittat Cara full vid vägkanten och att jag måste åka och plocka upp henne. Hon säger snabbt att hon följer med och vi lämnar lägenheten.

Efter en stund så kör vi äntligen på den vägen där polisen sa att jag skulle hitta henne och mycket riktigt så ser jag henne sitta vid vägkanten med en vodkaflaska i handen.

Hennes långa och blonda hår är trassligt och slängt överallt och hennes korta, röda klänning är lite smutsig och sätt så uppdragen.

Jag kliver snabbt ut ur bilen och springer mot henne med Charlie precis bakom mig. Jag måste hålla mig lugn och inte skrika på henne tänker jag.

"Cara! Vet du hur orolig jag har varit? Vad gör du?" säger jag lugnt till henne och hon ser väldigt lättad ut.

"Jag festar ser du väl?" säger hon otydligt och slänger med armarna. Hon skrattar lite nervöst innan tårarna börjar rinna.

"Men älskling vad har hänt?" frågar Charlie henne och hjälper henne upp. Älskling. Hon brukade kalla mig det, men jag fuckade upp det rejält.

"Han, han var, otrogen mot mig." sluddrar hon fram på vägen till bilen och tårarna rinner ännu mer. Jävla Hunter.

Vi hjälper henne in och hon däckar nästan direkt. När vi senare kommer fram till lägenheten igen så hjälps vi åt att bära in henne. Jack var fortfarande kvar där och väntade på oss två, Sammy hade somnat i soffan och han hade bara lagt en filt på henne.

När Jack fick syn på Cara, som han inte sätt på ett bra jävla tag, kom han flygandes fram till oss och hjälpte oss.

Vi tyckte att eftersom Jack är starkare än både jag och Charlie så fick han bära in henne på hennes rum.

JACKS PERSPEKTIV

Lukas och Carlie flög iväg utan att säga någonting medans vi alla satt kvar. Efter ett tag gick de andra hem men jag stannade kvar här och väntade. Efter en stund så hör jag hur lägenhetsdörren öppnas.

Sammy har somnat på soffan och sovit där ett bra tag. Jag går och ser vad de gör för det tar ett bra tag att komma in genom dörren.

Där ser jag att de håller i Cara, hon kan inte gå och hon kan knappt stå. Även om hon ser helt utsliten ut så är hon fortfarande ett av de vackraste personerna jag någonsin lagt ögonen på.

Jag sluta ur mina tankar och springer fram till dem för att hjälpa dem.

"Kan du bära henne till hennes rum på övervåningen?" frågar Charlie och Lukas nickar instämmande. Jag lyfter upp henne och börjar gå med henne upp för trappan.

När vi kommit upp så går jag till hennes dörr och öppnar den. Rummet är mörkt men eftersom jag har varit här många gånger så kan jag vägen till sängen utantill.

Jag tänder lampan hon har på nattygsbordet och ser att hon börjar öppna ögonen lite lätt.

"Jack,.?" säger hon och blinkar lätt. Jag nickar och hon ler tillbaka. Hon frågar tyst om jag kan hjälpa henne med klänningen och jag drar lätt av den innan jag drar hennes täcke över henne.

"Förlåt för allt. Verkligen, förlåt." säger hon och fäller en tår.

"Men hjärtat det gör ingenting, huvudsaken är att du mår br-" innan jag hinner avsluta meningen så drar hon in mig i en stor kram och viskar i mitt öra.

"Jag älskar dig."

—————

Hej på er! Hoppas ni har det bra, detta blev ett extra långt kapitel med runt 1000 ord och jag hoppas att ni gillar det, ni får inte mobba mig där uppe runt det där med polissamtalet för jag är inte speciellt bra på sånt!

Ville bara säga att jag har uppdaterat karaktärbilderna lite och så, och ville bara tacka för alla kommentarer och för att ni följer mig och röstar på kapitlerna! All kärlek till er, det betyder verkligen mycket!

Om ni har några frågor om denna boken eller någon av mina andra böcker så är det bara att höra av sig, pusspuss