I just want to be yours

{Kapitel 68}

JACKS PERSPEKTIV

"Varför sa du inte bara hur det var?!" skriker Erika, min kollega på mig.

"Jag försökte ju!" skriker jag tillbaka och sätter händerna över huvudet. Hon kommer aldrig förlåta mig. Hon tror på riktigt att jag skulle vara otrogen mot henne.

Det var verkligen inte hur det såg ut. Den senaste veckan har jag tänkt väldigt mycket på min och Caras framtid, och hon är verkligen den jag vill spendera resten av mitt liv med. Så jag hade tänkt fria till henne och har valt ut en ring som jag skulle köpa, jag ville bara veta vad Erika tyckte om den.

"Hon kommer aldrig förlåta mig, hon kommer aldrig vilja se mig igen." suckar jag fram och känner hur tårarna klämmer bakom ögonlocken.

"Men jo, hon måste det. Jag fattar hur det såg ut, jag kanske var lite för nära dig. Men jag skulle aldrig, aldrig vara otrogen mot min flickvän. Men det vet ju inte hon!" svarar Erika och korsar armarna över bröstet.

"Ringen var förresten helt underbar, hon kommer älska den, tro mig." fortsätter hon och jag suckar samtidigt som jag lutar mig tillbaka i min stol och tittar upp i taket.

Plötsligt hör jag hur min mobil ringer. Jag drar upp den ur fickan i hopp om att det är Cara, men det var bara Lukas. Jag klickar honom och lägger ner mobilen på mitt skrivbord igen. Det går inte ens en sekund innan han ringer igen, jag blir smått irriterad och svarar.

"Lyssna, jag kan inte prata just nu. Kan jag ringa dig sen?" säger jag så fort jag svarar och jag hör direkt att han andas andfått på andra sidan luren.

"Nej, det är Cara. Hon har varit med om en olycka." börjar han säga och jag känner hur jag sätter andan i halsen.

"Hon är påväg till sjukhuset nu, du måste komma. Fort." fortsätter han och Erika ger mig en förvirrad blick när hon ser att jag flyger upp ur stolen och börjar plocka ihop mina grejer.

"Jag kommer direkt." svarar jag och lägger på.

"Vad har hänt?" frågar Erika och jag känner hur jag börjar få svårt att andas och hur mina händer plötsligt skakar.

"D-det är Cara. Hon har varit med om en olycka. Jag måste gå, herregud. Allt är mitt fel." svarar jag med skakig röst och Erikas ansiktsuttryck ändras snabbt från förvirrat till skrämt.

Jag tar mina grejer, säger hejdå och lämnar byggnaden snabbt innan jag börjar köra mot sjukhuset.

Jag springer in genom dörrarna och möts direkt av Lukas och Charlie. Charlie gråter hysteriskt och även Lukas har fällt några tårar.

"Vad händer? Vart är hon? Vad har hänt?" frågar jag stressat och börjar kolla runtom mig för att se om detta är nått sjukt skämt.

"Hon såg sig inte för och en bil körde in i henne från sidan. Hennes bil flög en bra bit och hon gjorde några volter av vägen. Hon opereras just nu, men det såg inte bra ut." pressar Lukas fram oroligt och lägger händerna på mina axlar för att försöka lugna ner mig.

"Helvete. Fan. Detta är mitt fel, allt är mitt fel. Hon måste klara sig, hon måste." får jag fram och jag känner en stor klump lägga sig över bröstet.

"Vad menar du att det är ditt fel?" frågar Charlie genom sina tårar och ser plötsligt förbannad ut.

"Jag har inte sagt nått till er än men jag tänkte fria till henne om några månader, och jag ska köpa en ring, så jag frågade min kollega Erika vad hon tyckte om ringen och Cara överraskade mig på jobbet och trodde att jag var otrogen mot henne. Så hon sprang iväg och körde argt därifrån." förklarar jag stressat och de bara tittade chockat på mig.

"Tänkte du fria?" frågar Charlie tyst och låter plötsligt gladare.

"Nej, jag tänker fria. För hon kommer klara sig, hon kommer det och så är det bara." svarar jag och vi sätter oss ner i väntrummet.

Timmarna går och vi väntar på att någon ska komma och säga till oss hur läget ser ut. Plötsligt kommer det ut en doktor och kommer fram till oss.

"Hej, är det ni som är här för Cara Smith?" frågar han och vi nickar.

"Bra, än så länge så är hon stabil. Hon har brutit högra armen och tre revben, hon har en rätt allvarlig hjärnskakning och många blåmärken och små sår men hon borde vara okej. Hon hade tur." säger doktorn till oss och vi andas lättat ut.

Hon överlever.