I just want to be yours

{Kapitel 50}

ESTHERS PERSPEKTIV
Två år tidigare...
⚠️Detta kapitlet kan vara känsligt för vissa⚠️

Vad fan ska jag göra nu? Jag är så körd. Mitt liv är helt förstört. Han kommer aldrig att förlåta mig för detta, aldrig. Allt är mitt fel. Allt.

Jag tittar ner på den lilla stickan som ska visa mig om jag har en jävla unge i min livmoder. Och tydligen så har jag det. Jag tittar bort på dem tre andra identiska stickorna som har två stäck, allihopa.

Vi är 16, det finns inte en chans att vi kan ha ett barn nu. Aldrig. Mina händer skakar när jag tar upp mobilen och skickar ett sms till honom.

"Hej älskling, kan du komma hit sen?" står det i smst.

Hunter svarar bara några sekunder senare att han kommer när som. Jag tar med mig alla dessa förbannade jävla stickorna till mitt sovrum och sätter mig på min säng. Hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Kommer han lämna mig nu?

Några minuter senare hör jag hur det knackar på min dörr innan den öppnas. Jag lägger fort graviditetstesten under min kudde. Hunter kommer in och går direkt mot mig. Han ger mig en puss på munnen innan han med ett skratt slänger sig på mig.

"Gud vad jag älskar dig." viskar han till mig och hela jag fylls av värme. Samma värme som varje gång han säger så.

"Jag älskar dig ännu mer." svarar jag och ger honom en kyss.

"Du vet om att du är den jag kommer gifta mig med va? Det är du och jag mot världen, mitt hjärta. Vi två." säger han och kramar mig hårt. Well, det är vad han tror. Herregud, jag kommer förstöra hela stämningen.

"Vi tre." viskar jag kort. Jag känner hur han släpper kramen och tittar konstigt på mig. Jag tar handen under min kudde och drar fram graviditetstesten som jag har spenderat hela morgonen på att ta.

Jag sträcker dem mot honom och han spärrar upp ögonen. Han tittar på dem i vad som känns som evigheter.

"Är det sant?" frågar han tyst och tar dem i handen för att studera dem mer. Jag nickar och känner hur en stor klump fyller halsen och min ångest börjar ta över. Är det nu han lämnar mig?

Det går några tysta minuter innan han drar in mig i hans famn igen

"Men älskling, vi klarar detta. Du bestämmer själv om du vill behålla barnet eller inte, okej?" säger han tröstande och lägger handen på mitt huvud. Jag nickar och känner hur min ångest börjar släppa.

Fyra veckor senare..

Jag orkar inte mer. Hur ska jag klara detta? Jag känner hur min depression börjar ta över mer och mer. Jag går i korridorerna varje dag och får blickar, och Lukas låter mig inte vara i en sekund. Han är alltid på mig.

Igår bröt han sig in i mitt skåp och hällde ut en hel äcklig soptunna i det, förra veckan kallade han mig massa vidriga saker. Allt för att jag valde Hunter och inte honom. Han gör varenda sekund av mitt liv till ett helvete.

Jag går snabbt till mitt skåp och försöker att inte få ögonkontakt med någon, men då märker jag att någon redan är vid mitt skåp.

"Nämen, om det inte är lilla horan Esther." säger Lukas och skrattar till.

"Låt mig vara." svarar jag kort och försöker tränga mig fram till mitt skåp. Han börjar knuffa på mig och helt plötsligt ligger jag på marken, med en obeskrivlig smärta i magen.

Nej, nej, nej. Snälla.

Tårarna börjar falla av smärtan och jag vet precis vad som händer. Barnet.

Ytligare två veckor senare..

Jag klarar inte detta mer. Jag orkar inte. Jag förlorade barnet innan jag ens hann bestämma mig om jag skulle behålla det eller inte. Hunter har varit så ledsen över det, precis som jag själv.

Lukas vet inte ens vad som hände, han låter mig fortfarande inte vara. Jag klarar inte detta mer. Jag är ledsen Hunter, jag lovade trots allt att det skulle vara vi två för alltid, men jag klarar inte mer.

Och jag är ledsen Lukas, jag är ledsen för hur allt slutade, vi var trots allt vänner innan.

Jag tittar ner över motorvägen och vinglar till lite när jag kliver upp på det smala metall räcket. Och sekunder senare, utan att tveka. Faller jag neråt.

Mot min frihet.

~~~~~
A/N

Hej på er alla! Detta blev ett lite annorlunda kapitel, och förlåt för att jag har blivit dålig på att uppdatera, ska bättra mig, lovar! Ville bara säga att detta är Esthers historia, så ni får en liten inblick i vem hon är och vad som hände, bilden där uppe är en bild på hur jag tänker mig att Esther ser ut!

Vill också säga att detta kapitlet handlar mycket om psykisk ohälsa, och att det verkligen inte är min mening om någon mår dåligt av att läsa detta eller så, mår ni dåligt eller behöver prata med någon så kan ni alltid höra er av till mig och prata om det, har också varit där och vet hur det är, även om det är olika för alla, och vill verkligen inte att någon ska ta illa upp av detta kapitel eller må dåligt.

Älskar er alla!! Puss