I just want to be yours

{Kapitel 41}

JACKS PERSPEKTIV

"Ska du iväg denna helgen också?" frågar Lukas mig när vi lämnar skolan och det är äntligen helg.

"Ja, jag har lite ärenden jag måste fixa." svarar jag kort och Lukas nickar bara.

"Inte hört något från Cara än?" frågar jag honom och han skakar bara på huvudet.

"Det har förman gått över en vecka, vart kan hon vara?" frågar han sig själv frustrerat. Jag rycker på axlarna och suckar högt. Vi har letat överallt men hon är helt borta. Hon har haft kontakt med Charlie men hon är fortfarande förbannad på Lukas för att han drev iväg Cara.

Och ända sen hon och Cara har fått kontakt igen så han hon varit ännu argare och hon pratar knappt med honom längre. Om jag får vara helt ärlig så tror jag att Charlie kommer göra slut med honom om han inte löser detta jävligt fort.

"Har du testat fråga Charlie igen?" frågar jag honom och han kollar på mig som om jag vore helt dum i huvudet.

"Du vet mycket väl att hon inte pratar med mig. Och jag vet inte vad jag ska göra ör det känns som att jag håller på att förlora henne och det får absolut inte hända. Jag älskar verkligen henne." svarar han och drar händerna över ansiktet.

"Lös det med henne. Men vi ses på söndag." svarar jag bara och hoppar in i min bil för att köra hemåt. När jag väl är hemma så tar jag en snabb dusch och byter om till fräschare kläder innan jag packar en väska och sätter mig i bilen igen.

Jaga vet inte vad jag ska göra längre. Alt jag gör och allt jag har gjort blir bara fel. Jag vill verkligen vara med Cara men förr det första så vet jag inte vart hon är och för det andra så vet jag inte hur jag ska kunna vara med henne utan att den riktiga sanningen kommer ut.

Jag stannar på en bensinmack för att tanka bilen då jag kommer få köra ett bra tag innan jag är framme dit jag ska. Jag köper med mig lite mat och energidricka och sånt innan jag fortsätter köra.

När jag är nästan halvvägs framme svänger jag in till en större butik och går in och köper en nalle och en chokladask innan jag fortsätter köra. Under hela vägen så kan jag inte låta bli att tänka på Cara.

Efter en tre timmars lång bilfärd är jag äntligen framme. Jag knackar på den vita, moderna lägenhetsdörren. Någon minut senare öppnar en av de finaste tjejerna jag någonsin har lärt känna. Men inte finare än Cara.

Hon har långt brunt hår som går ända ner till hennes rumpa. Hon har fina former och vackra gröna ögon. Hon har en gång i tiden varit min. Men inte längre. Och aldrig igen.

Hon ler stort mot mig innan hon drar in mig i en kram. Jag ger henne chokladasken och hon tackar för den.

"Samantha, älskling! Titta vem som är här!" ropar den fina tjejen från hallen. Jag hör försiktiga men springandes steg genom lägenheten innan de tillslut når hallen och jag möts av det finaste leendet som finns.

"Pappa!" ropar den lilla flickan innan hon börjar springa mot mig.