Your Dance Fever (The Fooo Conspiracy)

Inledning

2005
Pappa log mot oss medan han berättade hur mycket han faktiskt älskade oss. Jag brast ut i gråt och sa att jag älskade honom med. Några minuter senare var min far död.

2006
Mitt liv utan pappa fortsatte och jag fyllde snart 7. Dansen blev en väldigt stor del av mig och jag kunde nästan se hur pappa kollade ner på mig och log stolt.

2007
Mina bröder dog i en kraftig bilolycka. Både jag och mamma klarade oss men mina bröder på bara 4 år dog. Det var inte mammas fel även fast hon började tro det... Hon kunde inte hjälpa att den stora långtradaren åkte av sin sida av vägen.

2008
Mamma började få alkohol problem och tjänade mindre och mindre pengar. Pengarna räkte knappt till hyran och maten blev billigare och billigare. Trots alla konsekvenser betalade min mamma mina danslektioner som jag fortfarande älskade av hela mitt hjärta.

2009
Jag var tio år när vi flyttade från vår lägenhet till sopptippen. Inte bokstavligt men det var liknande. Mamma förlorade allt mer sig själv och vi överlevde på den lilla summan pengar staten kunde ge oss.

2010
Jag fick mitt första jobb och allt började se lite ljusare ut. Vi fick nu lite mer mat och kunde sova bättre. Men en dag när jag kom hem slog mamma mig och skrek åt mig att hämta saker. Passa upp henne. Jag vägrade när jag såg att hon var full. När jag inte lydde kastande hon glas och porslin över mig och började slå mig. Det gjorde ont att det just var hon som gjorde det. Det där var inte min mamma...

2011
Jag slutade skolan. Jag hann inte med det och var tvungen att jobba. Jag tjänade rätt så bra och kunde betala för allt fler danslektioner. Där hemma kom mamma tillbaka ibland. Men oftast var hon den där andra kvinnan som jag avskydde så mycket.

2012
Trots min brist på pengar lyckades jag att få en privattränare och jag deltog i flera tävlingar. När jag var på scenen spelade inget annat roll. Allt jag kunde tänka på var musiken och dom energi stråkarna som sköt ur kroppen.

2013
Jag var nu 14 år och den fattigaste tjejen i världen. Mamma hade inte kommit tillbaka på hela 2 veckor. Jag var orolig. Jag var nära att förlora henne det visste jag. Hon blev svagare och svagare varenda dag. Att jag inte kontaktade läkare berodde på att dom kanske skulle få reda på att hon slog mig och så. Och om det hände... Hade jag inget kvar.

2014
Jag blundade medan jag tänkte i genom min ''plan''. Bilarna susade förbi och det fanns ingen chans att dom skulle stanna.
Jag hade tänkt göra detta länge men aldrig vågat. Men mamma hade snart varit borta i 8 månader och jag tvivlade på att det fanns något kvar av hennes riktiga jag. Och att mamma försvunnit betydde att det inte fanns något kvar att leva för. Så vad hade jag för val.
Jag öppnade sakta ögonen och såg ut på bilvägen. Sedan tog jag ett kliv ut. Sedan ett till. Och ett till.
Jag hörde hur en bil tutade på mig. Som om jag skulle flytta mig.

Jag drog ett djupt andetag och knep ihop ögonen.

Förlåt mamma.

Sedan kom den kraftfulla stöten och jag dundrade mot gräsmattan bakom mig.