Vän eller Flickvän?

Kapitel 18

-Ta tillbaka mig i tiden-

( Saras perspektiv )

Varje morgon när klockan ringer börjar helvetet. Jag orkar inte med skolan längre. Jag vill inte träffa Sabina. Hon har bedragit mig.
Sakta går jag upp ur sängen och beger mig mot garderoben för att välja ut kläder för dagen.
Jag väljer ett par vanliga söndriga jeans, ett svart linne med öppen rygg och ett par svarta strumpor. Som accessoarer väljer jag ett par stora ringöronhängen. Jag går in i badrummet och gör en vanlig sminkning och kammar ut håret.

När jag är klar joggar jag ner för trappan till köket och tar flingor och mjölken och börjar äta. När jag är klar lämnar jag det kvar på bordet som jag brukar så mamma kan ta det innan hon går till jobbet. Jag kollar på klockan på väggen. "07:55" det är nog bäst att jag går tänker jag för mig själv.

Jag knyter på mig mina skor och tar min svarta skinnjacka och min skolväska.
Jag - HEJDÅ!
Skriker jag innan jag smäller igen dörren.
Skolan ligger nära mitt hus så jag stressar inte så mycket. jag tar upp min mobil och hörlurar ur backfickan och sätter igång killarnas nya låt The link up. Idag vill jag bara gömma mig under en sten och aldrig komma upp igen. Jag känner på mig att idag kommer det ske mycket drama.

När jag kommer till skolan står varken Bella eller Sabina och väntar på mig. Tur har jag bara en lektion med Sabina idag så det ska nog gå bra. Jag går upp till mitt skåp och lägger in ytterkläderna. Sedan går jag till mitt klassrum där min första lektion skulle vara. När lektionen börjar är inte Bella där så jag antar att hon är sjuk. När Sabina kommer in stannar hon upp framför mig. Hon öppnar munnen för att säga något men ångrar sig sedan och går längst back och sätter sig på en ledig plats.

Felix - Förlåt att jag är sen jag försov mig.
Läraren - låt det inte hända igen! Du kan gå och sätta dig bredvid Sara.
Felix kommer och sätter sig bredvid mig.
Precis när han kommer och sätter sig bredvid mig viskar han i mitt öra...
Felix - ... Är du och Sabina vänner?
Jag - Nej jag vill aldrig mer se henne.
Viskar jag tillbaka. Till min förvåning säger han..
Felix - ... Samma här. Gjorde slut med henne igår så fort jag fick veta.

Plötsligt skrek läraren...
Läraren - Sara, Felix är det något ni vill berätta för hela klassen?
Jag - Nej!
Mumlade jag som svar och hon blängde surt på mig. Sedan titta hon surt på Felix!
Läraren - Vill du berätta något Felix?
Han kollade först på Sabina och sedan tillbaka på läraren. Han ställde sig hastigt upp och sköt back stolen.
Felix - Jo jag vill bara säga att Sabina Stone är en liten lögnare och en jävligt stor slampa!
Han kollade på Sabina vid varje ord han sa. Läraren såg förvånad ut och allas ögon var mot Sabina.

Sabina sprang ut ur klassrummet gråtandes. Alla var helt tysta. Felix satte sig igen och såg jävligt sur ut.
Läraren tittade på mig och jag förstod precis vad hon menade med sin blick. Jag är inte hennes vän men jag är inte hjärtlös. Jag reste mig hastigt upp och sprang efter Sabina.

Efter att ha letat efter henne i 2 minuter ser jag henne sittandes på golvet i hörnan helt förstörd.
Jag - Hej.
Hon torkar bort tårarna och tittar upp på mig.
Sabina - Hej... kan du vara snäll och gå!
Jag - Sabina var inte ledsen Felix mena säkert inte det han sa.
Sabina - Jag har förstört allt jag har. Du är inte min vän och Felix är inte min pojkvän. Jag har inget kvar Sara.
Jag hasar mig ner för väggen och sätter mig bredvid henne.
Jag - Sabina allt kommer bli bra! Kanske inte imorgon och kanske inte idag men en dag kommer det bli bra.

Jag drar in henne i en varm kram. Vi ställer oss upp och tittar på varandra ett tag.
Jag - Ska vi gå tillbaka till klassrummet nu?
Sabina - Okej. Förresten jag är glad att vi är vänner igen!
Hon ler mot mig men jag kan inte le tillbaka.
Jag - Vi är inte vänner.
Jag går tillbaka mot klassrummet utan att titta tillbaka på Sabina men efter ett tag hör jag steg bakom mig så jag antar att hon följer efter.

Ni vet när man kommer tillbaka in i klassrummet under en lektion och allas ögon stirrar mot en. Om blickar kunde döda är jag redan begraven nu. Efter några sekunder kommer Sabina in och ställer sig bredvid mig.
Läraren - Ni kan sätta er ner där ni satt innan.
Jag gick mot min plats i vanlig takt men då till min förvåning sprang Sabina framför mig och satte sig bredvid Felix som vände sig bort mot Sabina.

Jag gick och satte mig där Sabina satt innan och titta bara ner i bänken under resten av lektionen. När lektionen äntligen var slut var jag den första som lämna klassrummet. Sist ut var Sabina och Felix. Jag vände mig bak och såg att Sabina drog Felix till sidan. Jag orkade inte med mer drama så gick bara lugnt därifrån till matsalen.

( Felix perspektiv )

Jag drogs in bakom skåpen hastigt så det fanns inget jag kunde göra till motstånd.

Framför mig stod en förkrossad och samtidigt arg Sabina.
Jag - Kan du vara snäll och släppa mig?
Sabina - Hur kunde du säga så om mig? Du vet att det var ett misstag och du vet att jag fortfarande älskar dig och bara dig!
Jag himla med ögonen.

Jag - Kan du släppa mig?!
Jag höjde rösten och tittade arg på Sabina.
Sabina - Felix lyssna på mig snälla du vet hur mycket jag älskar dig? Visst gör du det?!
En ensam tår rinner ner för hennes kind.
Jag kan inte förlåta henne för det här. Hon svek mig!
Jag kämpa mig ur hennes grepp och gick där ifrån. För att vara så mycket mindre än mig är hon jävligt stark.

( Sabinas perspektiv )

Och där går han ifrån mig. Han lämnar mig ensam i en skolkorridor. Jag har försökt allt. Jag har sagt förlåt gud vet många gånger.
Men ändå förlåter han mig inte. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag känner mig så ensam!
Allt jag vill är att gå tillbaka i tiden då allt var bra. Då det fanns människor som hade tid med mig och fortfarande älskade mig.
Bella har inte sagt något på senaste tiden. Vad är det med henne egentligen? Var är hon när jag behöver henne som mest?

( Felix perspektiv )

Jag går mot matsalen i en långsam takt. Jag blev förvånad att Sabina inte följde efter mig. Det är inte så att jag inte bryr mig om henne det är bara att jag inte kan vara ihop med henne längre. Hon svek mig och det krossa mitt hjärta. När jag har tagit maten kollade jag var det fanns plats någonstans. Jag ser en dyster Sara som sitter helt ensam vid ett runt bord och istället för att sitta med mina killkompisar bestämmer jag mig att gå och sitta med Sara.

Jag - Kan jag sitta här?
Sara - Jag kan inte hindra dig.
Jag sätter mig mitt i mot henne. Hon rör bara runt i maten med gaffeln.
Jag - Är du inte hungrig?
Hon svarar inte. Hon bara suckar och fortsätter att röra runt i maten.

Sara - Så vad ville Sabina?
Jag tog en klunk av mjölken innan jag svarade.
Jag - Det gammal vanliga. Jag orkar inte med henne längre.
Sara - Felix är du säker att du inte gör ett misstag nu?
Jag - Vad menar du?
Sara - Jag ser det på dig Felix! Du är fortfarande kär i henne. Varför förlåter du inte henne bara?
Jag - Varför skulle jag?
Sara - Det hon gjorde var inte hennes fel. Hon har sagt förlåt. Felix hon älskar dig och du älskar henne. Du måste förlåta henne.
Jag - Varför ska jag förlåta henne om inte du gör det?

Hon tittar ner på maten. Det ser ut som att hon funderar. Hon tar en stor klunk av sin mjölk. Sedan reser hon sig upp.
Sara - Jag måste gå.
Hon springer iväg utan att ta undan maten.
Undrar vad hon hade så bortom till!