Vän eller Flickvän?

Kapitel 20

-Min hemlighet-

( Sabinas perspektiv )

Jag är helt förstörd. Jag känner inte att jag vill leva längre. Mitt allt har försvunnit och jag får aldrig tillbaka det igen. Min vänskap med Felix är borta och våra känslor är som om de aldrig fanns. Alla säger att Felix fortfarande har känslor för mig men hur går det ihop om han inte vill förlåta mig?
I varje fall har jag fortfarande känslor för honom vilket gör den här situationen mycket svårare.

Oscar - Hallå Sabina hur är det?
Oscar knackar på dörren och ropar efter mig. Jag försöker vara så tyst jag bara kan så att han inte hör att jag gråter.
Jag - Jag mår bra...
... Sa jag med gråten i halsen.
Oscar - Jag hör att du mår dåligt. Släpp in mig!
Jag - Kan jag bara... få vara ensam ett tag.
Oscar - Sabina...
Jag - JAG SA LÅT MIG VA!!!!...
....Skrek jag till Oscar. Jag hör genom dörren hans fotsteg som långsamt går bort.

Jag vill inte ta ut min sorg och ilska på Oscar som verkligen försöker fixa det här men just nu kan ingen hjälpa mig.

Jag sitter inne på toaletten till stängningen när de tvingar ut mig. Oscar hade redan gått så jag fick gå hem ensam i regnet. Det är så mörkt ute även fast det är mitt i maj. Den här våren har varit väldigt mörk och dyster. Den ända dagen det faktiskt var fint väder var när Felix dumpa mig.
Jag känner en hand som tar tag i min arm som gör så jag avslutar dagdrömmen om den hemska dagen.
Jag vänder mig om och ser Sara. Hon försöker få ut något men allt som kommer ut är små ljud.

Jag kramar om henne för att lugna ner henne.
Jag viskar försiktigt i hennes öra när jag känner att hjärtslagen har lugnat ner sig..
Jag - ..vad har hänt?
Hon avslutar kramen och går bak ett steg och tittar mig i ögonen. Hon kan fortfarande inte prata helt.
Jag - Vem handlar det om?
Sara - Bella.
Hon svarade i en dyster men samtidigt stressad ton.
Jag - Var är hon?
Sara tar tag i min hand och leder mig genom mörkret till en plats där Bella skulle vara på.
Vad har hänt, Varför har jag inte sett henne på evigheter och hur hitta Sara henne?

Sara leder mig in till en polisstation och när vi kommer in känner jag stressen blivit mycket starkare.
Sara - Vi skulle vilja träffa Bella Jonsson.
Sara verkar ha fått tillbaka talförmågan men stressen syns tydligt att den är kvar.
Polismannen - Hon tar inte emot besökare nu. Är ni familj?
Sara - Vi är hennes vänner. Snälla du måste släppa in oss!
Polismannen - Som jag sa hon tar inte emot besökare nu! Ni kan prata med henne först imorgon.

Jag och Sara går undan från polismannen och sätter oss i väntrummet.
Sara - Ska vi stanna till imorgon bitti?
Jag nickar bara som svar.
Jag är så förvirrad! Vad gör Bella här, vad har hänt och varför får vi inte träffa henne?
Jag vill så gärna veta men vågar inte fråga Sara vilket också var konstigt.
Är det för att jag inte kan lita på henne eller är jag bara rädd för svaret?

Sara stirrar bara rätt ut i rummet. Undrar vad hon tänker på. Hon verkar inte ens bry sig att jag sitter bredvid henne.
Jag tar allt mod jag har nu för att fråga henne vad det är som händer.
Jag - Vad är det som händer?
Det blev bara en viskning så Sara varken hörde vad jag sa eller reagera om jag ens sa något.
Jag - Vad är det som händer?
Den här gången sa jag det i vanlig ton men fick fortfarande inte någon reaktion från Sara.
Ilskan och lusten av att veta vad det är som pågår bubblar inom mig!
Jag - VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?
Jag skrek så det eka i hela rummet. Polismännen tittade på mig. Jag tror de trodde jag skulle bli galen och attackera Sara eller något men efter några sekunder brydde de sig inte mer.

Sara titta på mig med sorgsna ögon.
Jag strök min hand över hennes rygg för att trösta henne på något konstigt sätt. En ensam tår rann försiktigt ner för hennes kind och innan den hade kommit till mungipan torka Sara bort den.
Sara - Jag fick ett samtal av polisen att Bella var här men mer vet jag inte. De sa att det var allvarligt!

Vi båda sitter där sorgsna, fundersamma och rädda för vad det är som har hänt! När Sara tog upp sin mobil gjorde jag det samma. Vi båda vill inte prata mer om det här så stänger ute det till imorgon.
Jag smsar med Oscar.
När han fråga vad jag gjorde kunde jag inte hindra mig från att skriva "kan du komma till polisstationen?"
Det tog nån minut innan han svara "Jag är där om 5."

( Saras perspektiv )

Jag är fullt upptagen med Twitter men när jag hör att dörren slogs upp hastigt tittade jag upp för en sekund och får se han... Oscar!
Jag sprang till han och han krama om mig. Jag försökte hålla inne tårarna men det är så svårt.
Han tittar mig i ögonen.
Oscar - Gumman vad har hänt?
Jag drar han in till toaletten som är ovanligt stor så det blir inga problem att vi två är där tillsammans.
Jag förklarar allt vad som har hänt med tårarna i halsen.

Han kramar om mig. Hans kramar lugnar alltid ner mig. Att han bryr sig så mycket värmer mitt hjärta. Det känns bra att han är min klippa. Vi tittar upp för ett tag och det känns magiskt även fast vi är på en toalett. Jag tar steget och kysser han. Han besvarar kyssen och placerar sina händer på min midja. Jag placerar mina runt hans nacke. Jag sluter mina ögon. Jag behöver inte se något för att uppleva det magiska.

Mina händer gled ner för hans bröstkorg. När jag kände den första knappen på hans skjorta knäppte jag långsamt upp den. När jag hade knäppt upp den sista knappen tog han av sig sin skjorta helt och stod utan tröja. Mina händer smekte hans magmuskler som var helt fantastiska.

Han avslutar kyssen och tittar mig i ögonen. Han ler åt mig.
Oscar - Sara du är fantastisk!
Jag - Du också!
Jag ler mot han och hans leende blir större.
Oscar - Sara jag tror att jag ä...

Då förstördes det.
Sabina - är ni där inne?
Oscar drog snabbt på sig tröjan och jag fixade läppstiften som hade smetat ut sig på mina läppar. Men då när vi höll på att tvätts bort läppstiftet på Oscars läppar öppnades dörren.
Sabina tittade på mig men inte arg mer förvånat och fundersamt.
Oscar smiter ut från badrummet men Sabina står precis i dörröppningen så Oscar inte kan komma igenom. Så han placerar sina händer på Sabinas midja och flyttar henne försiktigt så han kommer förbli. Sabina rodnar lite och tittar bak på Oscar en sekund. Sedan tittar hon tillbaka på mig.

Jag öppnar munnen för att prata men då avbryter Sabina mig.
Sabina - Jag vet mycket väl vad som hände där inne så du behöver inte förklara vad ni gjorde men du kan gärna förklara varför!?

Jag små rodna lite och ett leende försökte smyga sig fram på mina läppar. När jag hindra det såg jag ut som ett fån.
Jag - Ja det liksom bara blev så.
Hon märkte säkert att jag ljög men förstod att hon inte får ett bättre svar än det.

Vi alla tre gick tillbaka till väntrummet och satt oss i de stolarna vi satt innan i. Vi somnade nästa direkt när vi hade suttit oss ner. På morgonen vaknade vi av att den polismannen vi prata med igår försökte väcka oss.
Polismannen - Ni kan träffa Bella Jonsson nu.