Vän eller Flickvän?

Kapitel 27

-Ett skott i mitt hjärta-

( En vecka senare )

( Sabinas perspektiv )

Mina ögon öppnas långsamt. Jag möts av ett vitt sken. Är jag död?
Jag försöker sätta mig upp och allt bara snurrar.
Är jag på ett sjukhus! Vad hände?
Felix kommer in med tårar som gnistrar i hans ögonvrå. Han springer fram och omfamnar mig. Själv sitter jag där helt förvirrad.

Felix - Du är äntligen vaken!
Jag - Vad har hänt?

Felix avslutar kramen och tittar ner i golvet.
Felix - Asså... din pappa hade tagit dig till fånga. Han skickade meddelande från din mobil till oss som gjorde att vi kunde spåra mobilen. När vi kom ditt var du helt förstörd. Din pappa hittade oss när vi försökte rädda dig. Han riktade en pistol mot Sara och...

Han stannar upp. Vad hände??
Jag - Felix..
Felix - Han sköt skottet. Vi kunde inte hindra Oscar.
Tårar vill bara spruta ut ur mitt ansikte. Är Oscar död?
Felix - Han hoppad framför Sara och fick skottet i hjärtat...
Jag - Är Oscar död?
Felix - Både ja och nej..
Jag - Vad menar du?
Felix - Han har inte vaknat men hans hjärta slår fortfarande men... han är döende.
Jag - Var är pappa?
Felix - I fängelse.

Så mycket har hänt och jag kommer inte ihåg något. Oscar räddade Sara, Oscar är döende, jag är fri och pappa är i fängelse. Jag önskar bara att det här aldrig har hänt och att pappa var död! Jag vill inte leva längre! Tårar kämpar för att spruta ur mina ögon men min vilje styrka hindrar de. Jag vill inte visa min svaghet.

Felix - Hur mår du..?

Hur jag mådde. Ja uselt! Min vän är döende, min pappa är i fängelse och jag önskar han var död och min livstyrka blir svagare för varje dag som går. Mitt liv är nästintill över! Jag svalde dem tankarna och sätt på mig ett fejk leende.
Jag - Jag är bara lite trött..

Han tar min hand och tittar mig djupt in i ögonen.
Felix - Allt kommer bli bra.
Han pussar min panna och lämnar mig sedan ensam kvar i mitt rum på sjukhuset.

Då kan jag inte hindra mina tårar längre.
Under mina tankar om hur synd det är för mig kom jag på att inte vara så självisk för även vad jag har gått igenom har en person det värre än mig just nu... Sara.

Med den lilla kraft jag har kvar i min kropp reser jag mig upp för sängen. Mina ben skakar. Jag tar ett steg och faller mot marken. Det hinner inte ens att gå 20 sekunder innan någon kommer in.

"Oscar" - Hur gick det?
En man tar min hand och drar upp mig. Jag tittar upp mot han och jag kan inte tro mina ögon.
Jag står mitt i mot "Oscar". Jag ler.
Jag - Oscar! Är det verkligen du?
Doktorn - Ursäkta mig?
Mina ögon slutar spela mig ett spel och jag ser en doktor framför mig.
Han lägger ner mig i sängen igen.
Doktorn - Du måste vila. Du har ingen kraft kvar i kroppen efter allt som har hänt.

Med de orden lämnar han mig kvar där jag startade.

( Saras perspektiv )

Felix kommer in i väntrummet igen. Det är bara jag där. Bella, Ogge och Omar stannade hemma för att inte pressa Bella. Jag försöker spela stark men egentligen har jag aldrig varit så här svag. Felix kommer in utan att visa en enda känsla.

Jag - Så?
Felix - Hon är vaken men hon är väldigt svag.
Jag - Berätta du?
Felix - Ja jag berätta allt.
Han sätter sig ner i soffan och har ett helt vanligt ansiktsuttryck som stör mig.

Felix - Vet du något mer om Oscar.
Jag tar ett djupt andetag.
Jag - Jag har inte hälsat på honom idag ännu.

Äntligen får han ett ansiktsuttryck men inte det jag hoppas på. Han ser förvånad ut men säger inte ett ljud.

Jag sätter mig ner bredvid honom. Jag ser att hans ögon gnistrar nu på nära håll vilket betyder att han är nära på att gråta. Jag tar hans hand och han tittar ner på våra händer. Hans ögon gnistrar ännu mer. Jag ger honom en varm kram och jag känner hans tårar mot min axel. Felix går igenom mycket nu och jag förstår han. Men egentligen ska det vara tvärtom. Han ska trösta mig men ändå sitter jag här och tröstar han.

Jag - Felix Sabina kommer bli bra. Gå hem och vila.
Han tittar upp och torkar bort en tår.
Han nickar bara på huvudet, reser sig upp från soffan och går långsamt bort från mig.

När jag inte kan se han längre gömmer jag mitt ansikte i mina händer. Det finns en anledning varför jag inte har hälsat på Oscar idag. Jag vill inte bli påmind om att det finns en chans att jag aldrig kommer höra hans röst igen. Jag vill inte tänka på det.

Jag tar modet till mig för att gå in och hälsa på han. Jag vill inte få veta att igår var den sista gången jag såg han vid liv. Jag tar ett stort andetag innan jag öppnar dörren.

Och där ligger han. Helt omedveten om omvärlden. Jag tar en stol och sätter mig bredvid honom. Jag tar hans hand och håller
om den hårt. Den är kall och känns livlös.

Det krossar mitt hjärta att kunna se honom, känna honom och prata med han men han ger mig inget tecken tillbaka. En ensam tår rinner ner från mitt öga. Jag böjer mig fram och viskar i hans öra...

Jag - Snälla släpp inte taget. Du är den jag älskar snälla säg inte hejdå. Säg något! Vad som helst...

Jag ställer mig upp. Jag går mot dörren och tar tag i handtaget. Innan jag öppnar dörren gör jag en slängkyss till Oscars sovande kropp. Jag har get upp hoppet om att han någonsin vaknar igen...