ROSIE ›› N.H

S J U T T I O T V Å

Lyssna gärna på låten jag länkat här ovan - ger lite extra feeling till kapitlet xx

Hans leende fick värmen att sprida sig genom min kropp och hjärtat slog dubbla slag i bröstkorgen, vad jag älskade honom. Slutligen stannade jag några steg framför honom och hans blick låste sig i min.
"I want to apologize for my behavior the last weeks.. And for the words I said this morning.. I love you more then I've ever loved someone before and my intentions was never to hurt you.. I'm sorry.."
Jag kände hur axlarna sjönk och insåg då hur nervös jag egentligen varit, han ville bara be om ursäkt ansikte till ansikte. Det var inte allvarligare än så. Jag nickade lätt samtidigt som jag tog de få stegen fram till honom, lade armarna kring hans hals och viskade
"I'm sorry too.. I shouldn't have... assumed things.."
Hans ena hand strök sig sakta över min kind och lämnade en brännande känsla efter sig, medan hans andra hand placerade sig på min höft.
"I love you.."
"And I love you, Niall.."

Hans läppar pressade sig mjukt emot mina och instinktivt sökte sig mina händer upp i hans hår, men lika fort som våra läppar mötts, lika fort försvann dem. Hans hand strök min kind igen och jag mötte hans blick igen.

"But I have something that I need to get off my chest.."

Jag nickade försiktigt och släppte greppet om hans nacke samtidigt som han tog ett steg ifrån mig. Armarna föll till sidan av kroppen och jag granskade mannen framför mig som blev tveksam och.. nervös. Hans blick verkade skanna av omgivningen innan han slutligen mötte min blick igen samtidigt som ett djupt andetag lämnade hans läppar. Var det nu smällen skulle komma? Att veckorna med få ord hade haft en anledning? Att han hittat någon annan?
"I've loved you since the first time I saw you, and that love only grew stronger for every day that passed. I admire you everyday, cause the things you've been through.. God, you are the strongest women I know, and I admire you for being that strong."

Hjärtat slog hårdare i bröstkorgen av hans ord och minnesbilder från vårt första möte spelades på min hornhinna. Om inte Niall gått emellan Alexander så hade jag kunnat dö där och då, och jag hade troligen dött i vilket fall om jag inte mött Niall. Och han hade inte bara räddat mig en gång, utan två. Han var min skyddsängel, som vandrade på jorden med mig.

"I'm still sorry for the pain I caused while my memory was gone, and for the times I've.. been an ass. But I'm more sorry for the past weeks, cause there has been something on my mind that I.. I couldn't let it go and it took all of my time.. I didn't want to fight, to make you feel uncertain about us. But.. I need time, to think, to get my thoughts together.."

Hans hand sträckte sig sakta efter min och hans blick höll min i ett stadigt grepp, hans fingertoppar strök sig sakta över mina knogar innan han sakta sjönk ner på knä framför mig. Hela jag frös till is, allt jag kunde var att fokusera på mannen framför mig, på knä. Innan jag hann reagera så höll hans andra hand en svart liten ask och jag kände hur underläppen darrade till, vad höll han på med? Här? Nu?

"I remember the day on the airport, as clear as yesterday, and I remember the love I felt for you.. And the words I spoke. And I want them to come true.."
Hans hand släppte min, öppnade snabbt upp asken och greppade snart min hand igen medan tårarna blänkte i hans ögon. Jag kunde inte slita blicken från honom, hur han rörde sig och hur hans hand höll om min. Hur hans kärlek visade sig som fyrverkerier omkring honom. Tårarna hade samlat sig i ögonen och jag bet mig hårt i läppen i hopp om att hålla dem tillbaka.

"Rosie Collins, will you marry me?"

NIALL HORANS P.O.V
Det hade varit hemskt, jag hade varit så disträ och det hade tärt på mitt och Rosie's förhållande. Vilket jag inte ville eller planerade, men det var svårt. Jag ville egentligen bara ställa frågan så fort hon kommit hem från jobbet men jag ville samtidigt att det skulle bli något speciellt. Efter allt vi tagit oss igenom och att vi kämpat för varandra så ville jag att den här stunden skulle bli perfekt. Men jag visste att mina vita lögner var lätta att se igenom men jag var tvungen, jag ville att det skulle bli speciellt för oss båda. Även om det skulle bli svårt.