ROSIE ›› N.H

T J U G O F E M

Att få sätta sig ner i sjuktältet var som en lättnad, för här var vi trygga. Liam blev omplåstrad av Patric medan jag återberättade för Phil vad vi precis gått igenom. Även om kroppen skrek att den var helt slut så jobbade hjärnan på högvarv ändå. Jag behövde veta ifall.. jag behövde veta ifall vi förlorat några fler. Men eftersom att branden troligen startat på andra sidan lägret så fanns risken att vi förlorat fler, och hade vi inte förlorat dem så fanns risken att dem behövde vård för att överleva.

"Horan?"

Jag drog sakta händerna över ansiktet samtidigt som jag nickade som svar på att jag hörde Phil.
"We have to get Liam out of here, for all we know he can have internal bleedings.."

Jag vände sakta blicken emot Phil som satt på stolen framför mig innan jag sakta nickade igen och mumlade

"How many more needs professional medical help?"

"Eight.."

En svag suck lämnade mina läppar innan jag lutade mig tillbaka på stolen, slöt ögonen och försökte reda ut hur vi skulle klara av och slutföra uppdraget. Vi hade redan varit ute längre än vad som var planerat och..

"Nicolas have arranged a transport that will be here tomorrow and then hopefully some new people will arrive after that.."

Jag öppnade sakta ena ögat och kollade på Phil innan jag mumlade

"Hopefully?"

Phil nickade innan han sakta reste sig upp och sade

"Nicolas want's to talk to you.. He's in the officer tent.."

Jag nickade sakta igen innan jag försiktigt reste mig upp. Varenda led i kroppen skrek åt mig att fortsätta sitta ner men ju snabbare jag fick prata med Nicolas, ju snabbare kunde jag förhoppningsvis gå och lägga mig.

Innan jag lämnade sjukhustältet så kollade jag till Liam som nu låg omplåstrad på en brits och sov. Jag klappade honom lätt på axeln innan jag styrde stegen ut i den ljumma kvällen. Doften av rök fanns fortfarande i luften men den var inte alls lika intensiv som tidigare, men minnena var lika färska som tidigare.

Samtidigt som fötterna förde mig närmare "chefs tältet" så vandrade tankarna till det som hänt under de senaste timmarna. Men det var detta jag hade tackat ja till efter jag tagit värvningen, jag hade tackat ja till att leva farligt för man visste aldrig när något kunde ske. Men jag skulle fortsätta kämpa tills jag fick åka hem, för jag skulle hålla det jag lovat.

Gruset smattrade under mina fötter och det var på något sätt lugnande, jag kunde se hur det lite större tältet tornade upp framför mig och jag tog några djupa andetag. Om jag hade tur så kanske jag fick åka med hem. Kanske. Eller så skulle Nicolas åter en gång be mig om och stanna kvar för att slutföra uppdraget.

Tältet framför mig sken plötsligt upp i ett orange sken innan smällen nådde mina öron. Hjärnan hann knappt registrera vad som hänt framför mig innan tryckvågen slungade mig bakåt, hur jag instinktivt stängde ögonen innan min kropp träffade marken, hårt. Rosie.

"Niall!"

Jag vände upp blicken och kollade på Rosie som pressade sig fram genom folkmassan på flygplatsen samtidigt som hjärtat slog extra hårt i bröstkorgen. Jag släppte greppet om min bag så att den föll till golvet innan jag fångade upp henne i famnen. Hennes armar höll ett krampaktigt grepp om min hals samtidigt som svaga snyftningar lämnade hennes läppar.

"I'm here love.. I'm right here.."

Min röst var inte starkare än en viskning, men jag visste att hon hörde mig.