ROSIE ›› N.H

S J U T T I O S J U

Det hade varit blod över allt, och smärtorna var brutala. Jag hade fram tills nu trott att smärtorna efter misshandeln var det värsta jag känt men den smärtan gick inte ens att jämföra med denna. Jag spenderade hela lördagseftermiddagen och hela söndagen i badrummet och lika så gjorde Niall. Han vägrade och lämna min sida. Han höll om mig när jag hade som ondast, han höll undan mitt hår när jag kräktes och viskade att allt skulle bli bra när jag bara ville dö. Han satt kvar när jag skrek åt honom att försvinna, han satt kvar när jag grät att jag behövde honom som mest. Han lämnade mig aldrig.

När blödningen avtagit så hjälpte han mig att duscha, han höll mig tätt intill sin kropp med en arm medan hans lediga hand schamponerade mitt hår. Han viskade hur mycket han älskade mig, om och om igen, hur stark jag var och att han alltid skulle finnas där. Han svepte in mig i den största handduken vi hade och bar mig ut ur badrummet, han bäddade ner mig i sängen och lade sig tätt intill. Jag grät, han höll om mig. Jag grät ännu mer och han höll mig närmare. Jag var tom inombords. Även om jag hade Niall här så kände jag mig så ensam. Jag.. Nej, vi hade förlorat vårt lilla frö.

EN VECKA FJORTON TIMMAR OCH TJUGO MINUTER

Jag rullade försiktigt runt i sängen och sträckte ut armen efter Niall men när armen föll ner på madrassen öppnade jag sakta ögonen. Sovrummet var mörkt och Nialls plats tom. Det var inte första gången jag vaknat mitt i natten och han varit borta. Första natten efter blödningarna avtagit så vaknade jag ensam första gången. Men jag hade aldrig lyckats ta mig från sovrummet innan Niall kommit mot mig och tagit med mig tillbaka till sängen. Jag satte mig upp och drog händerna över ansiktet och vidare upp genom håret innan jag försiktigt kravlade mig ur sängen. Med försiktiga steg närmade jag mig sovrumsdörren samtidigt som jag lyssnade efter ljud i lägenheten, jag öppnade sakta dörren och klev ut i vardagsrummet som även det var mörkt.

"Niall?"

Jag kollade igenom lägenheten och kände hur hjärtat slog en aning hårdare i bröstkorgen, han var inte där. Jag öppnade upp balkongdörren och klev ut i den kalla kvällsluften men han var inte där heller. Jag hade sökt skydd och ensamhet på balkongen flera kvällar, bara för att få känna kvällskylan och höra stadens nattliga brus. Det var lugnande på något vis. Jag tog ett djupt andetag och klev tillbaka in i värmen, stängde dörren och styrde stegen ut i hallen. Jag kollade bland skorna i skohyllan och upptäckte snart att hans träningsskor var borta, och då föll poletten ner. Han var på gymmet.

Jag skyndade mig in i sovrummet och tog på mig första bästa byxorna jag kunde hitta, drog ner en tjocktröja från Nialls hylla i garderoben och tog på mig den samtidigt som jag stegade tillbaka ut i hallen. Jag tog första bästa tofflor och ryckte åt mig nycklarna som låg i korgen på hallbordet innan jag låste upp dörren och klev ut. Dörren låste jag snabbt innan jag stegade ner emot hissen men insåg att jag inte hade ro i kroppen för att vänta på den, så jag svängde av och öppnade upp dörren till trapphuset. Jag tog mig ner de fyra våningarna och klev ut i entrén innan jag fortsatte längst bort i korridoren. När jag nådde fram till dörren skrev jag snabbt in koden, dörren pep till och meddelade att den var öppen innan jag försiktigt tryckte upp den och klev in i den väl upplysta lokalen.

Tunga och snabba andetag tillsammans med ilskna läten var det enda som hördes i lokalen, jag stegade försiktigt längre in i rummet och såg snart Nialls ryggtavla. Hans t-shirt var genomsvettig och satt klistrad till hans rygg, hans armar rörde sig snabbt fram och tillbaka mot boxningssäcken. Slag efter slag fick säcken utstå och slagen verkade bara bli hårdare och hårdare samtidigt som svordom efter svordom lämnade hans läppar.

"Fuck.. Hell.. Shit.. Damn it!"

Jag kände hur det smärtade till i bröstkorgen av att se honom såhär och ju närmare jag kom ju ondare gjorde det. I spegeln kunde jag se hur tårarna rann ner för hans kinder tillsammans med svetten, han sörjde. Han sörjde lika mycket som jag gjorde. Men han ville inte visa det. Han ville inte visa det för mig. Jag höjde handen och placerade den över hjärtat samtidigt som ögonen tårades, jag stannade upp och följde varje rörelse han gjorde. Han hade ont. Min älskade Niall. Jag rycktes ur mina tankar när slagen mot boxningssäcken tystnade och jag mötte Nialls rödgråtna ögon i spegeln.