ROSIE ›› N.H

F Y R T I O

Rosie hade velat sitta kvar i bilen så jag hade låtit nycklarna sitta kvar i tändningen så att hon kunde sitta hur länge hon ville utan att larmet skulle gå. Och jag förstod henne, ett känsloutbrott som detta tog energi men också att hon behövde mer tid för sig själv.

"Rosie?!"

Jag stängde sakta dörren bakom mig och kollade på Niall som kom utspringandes från vardagsrummet. Jag drog av mig jackan och hängde upp den samtidigt som jag svarade;
"She's in the car.. and she'll join us when she's ready.."

Niall's besvikelse gick inte att missa men han valde att ta till sig informationen han fått innan han gick tillbaka ut i vardagsrummet. Jag skakade svagt på huvudet samtidigt som jag trampade av mig skorna för att slutligen röra stegen inåt i huset.

Jag tog mig in i köket och granskade Chris som ställde ner en kastrull på köksön innan hans blick mötte min. De sista stegen fram till honom var snabba och jag pressade snart ansiktet mot hans bröstkorg samtidigt som hans armar fållade sig omkring mig. Lättnad. För hos honom var jag trygg och här kunde inget komma åt mig - inget.

ROSIE'S P.O.V

Jag ville åka hem, jag ville inte stanna kvar här. Jag kunde inte. Det var jul och jag tänkte inte vara den som förstörde den. Detta var långt ifrån vad jag föreställt mig när jag bestämde mig för att åka hit - jag hade hoppats på en jul men glädje, kärlek och.. ett riktigt julfirande. Något som inte hänt på flera år och som troligtvis inte skulle ske nu heller.

Att Maura letat reda på mig värmde men det betydde också att jag var tvungen att åka tillbaka, vare sig jag ville eller inte. Men när jag väl satt utanför huset så visste jag inte vad jag skulle känna, inte heller vad jag skulle tänka. Vad skulle ske nu? Vad skulle ske med.. oss? Eller fanns det ens något som hette oss eller vi? Hade det som skett gjort att vi inte kunde vara tillsammans? Att vi inte kunde älska varandra så som vi en gång gjort? Att det ända vi nu kunde göra var att skrika på varandra och bråka?

Att ta sig ur bilen tog mig lång tid, för inom mig så revs jag mellan att springa därifrån eller gå in. Men jag smällde sakta igen dörren och låste bilen med nycklarna som Maura lämnat innan jag slutligen styrde stegen mot ytterdörren. In och ut, snabbt och enkelt.

Dörrhandtaget var kallt och mitt krampaktiga grepp gjorde det inte bättre men jag tryckte slutligen ner handtaget och knuffade upp dörren. Värmen strålade ut från huset och jag svalde hårt samtidigt som ljudet var svaga röster nådde min trumhinna. Värmen omfamnade snart min kropp när jag sakta stängde dörren bakom mig, trampade av mig skorna och tog några prövande steg längre in i hallen.

Snabba steg närmade sig och innan jag visste ordet så uppenbarade sig Niall i öppningen mellan hallen och vardagsrummet. Även om jag fortfarande var osäker på om jag skulle stanna kvar eller springa för mitt liv så slog mitt hjärta ett extra slag vid synen av honom. Jag älskade honom även om jag hatade honom från och till. Men det var väl så det skulle vara? Eller?

"Chris has made turkey but I know that you don't like that so I made some ham for you instead.."

Hans omtänksamhet slog mig alltid som en käftsmäll men jag visste att det betydde att han brydde sig. Och även efter ett sådan tjafs eller bråk som vi nu hamnat i så hade han ändå tänkt på mig.

"T-thank you.."

Han nickade lätt innan han stoppade ner händerna i fickorna på sina jeans och lämnade mig strax ensam. Jag tog några djupa andetag innan jag slutligen hasade av mig jackan och hängde den på en galge, tog upp mobilen ur fickan och rörde mig sakta mot vardagsrummet. Det kanske skulle fungera ändå - bara vi inte var för nära varandra.