ROSIE ›› N.H

F E M T I O F Y R A

NIALL'S P.O.V

Allt gick så fort. Känslan av hur mina fötter slog emot marken medan jag for genom skogen, hur hjärtat slog hårt i bröstkorgen samtidigt som det enda jag kunde fokusera på var skriket jag precis hört. Skriket hade varit kort men jag visste att det tillhörde Rosie, att hon skrek efter hjälp. Att någon skrikigt mitt namn hade jag bara skakat av mig, för jag behövde komma fram till henne innan.. innan det jävla aset skadade henne. Om han lagt så mycket som en hand på henne så skulle jag se till så att han inte fick se morgondagen, för om han skadat min älskade Rosie så skulle han få betala dyrt för det.

Skogsterrängen blev till grus och min blick fäste sig på gestalten längre ut på bryggan samtidigt som mina fötter rörde sig snabbare. Jag skulle döda honom, med mina bara händer om det behövdes.

Nate's ord om att Rosie var död ekade i mitt huvud, om och om igen, högre och högre för varje gång.

"Rosie!"

Vattnet slöt sig omkring min kropp, kallt och mörkt. Armarna så långt fram jag bara kunde, fingrarna ihop och tryck bakåt samtidigt som jag sparkade febrilt med benen, precis som mamma lärt mig när jag var liten. Men det kändes inte som att jag kom någon vart, det var som att jag förblev stilla på samma ställe som tidigare även om vattnet omkring mig skvalpade.

Det hesa lätet som lämnade mina läppar när mitt huvud kom över vattenytan var skrämmande, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag behövde hitta henne, NU. Jag tog ett djupt andetag och dök sedan under vattenytan igen, vattnet var kallt, otroligt kallt men jag var tvungen att fortsätta röra på mig. Jag var tvungen att kämpa. För henne.

Att jag inte kämpat, att jag inte förstått. När hoten började så borde jag ha förstått att något var fel. Att någon kunde vara i fara. Om jag bara hade varit mer vaksam så hade det kanske varit okej nu. Vi hade kunnat fortsätta våra liv, tillsammans. Vi hade kunnat älska som aldrig förr, tagit hand om varandra och..

Jag tog mig återigen upp till ytan, men bara för att hämta luft så snabbt jag kunde. Jag drog snabbt händerna över ansiktet för att få bort vattnet innan jag kollade mig omkring, i hopp om att se något tecken på att Rosie fanns här. Min blick fastnade på ambulanserna och polisbilarna som anslutit sig till platsen och jag tog några snabba andetag innan jag tog mig ner under vattenytan ytterligare en gång.

"Niall?"
Jag vände mig snabbt om och kollade på Rosie som uppenbarade sig i dörröppningen medan jag sakta nickade som svar. Leendet på hennes läppar fick mitt hjärta att slå dubbla slag och hon tog de få stegen in i rummet och minskade avståndet mellan oss.
"My dad is coming over for dinner.."
"Oh, okay. Do you want me to make something or..?"
"I think we should tell him.."

Jag himlade lätt med ögonen och pressade läpparna emot hennes panna innan jag snabbt svarade
"He would kill me."

"No, he wouldn't. Cause he knows that you means the world to me and it was my idea to get married in secret..."

Hennes blick mötte min och jag fållade armarna kring hennes kropp, drog henne närmare och viskade

"Fine.."

"Help me."
Rosie's rop på hjälp ekade i mitt huvud och med snabba armtag tog jag mig framåt, sakta men säkert närmare bryggan. Och det var då jag såg henne. Hade det varit ett tecken? Att jag hört hennes röst för bara några sekunder sedan? Utan att tänka mig för så skrek jag hennes namn vilket resulterade i att jag svalde en massa vatten. Men jag kunde inte bry mig mindre, jag behövde få henne härifrån! Hennes kropp var tung i mitt grepp och jag kämpade med att få oss bort från bryggans undre mörker. Men jag hade henne, jag hade hittat henne.

Hennes livlösa kropp och nakna kropp i min famn fick magen att vända sig ut och in, hon var blåslagen och blodig även om hon befunnit sig i vattnet. Hennes läppar var blå och hon reagerade inte. Människor ropade mitt namn och hon rycktes plötsligt ur mitt grepp av två kvinnor från ambulansen, och jag kunde inte röra mig längre. Vattnet stod mig upp till knäna samtidigt som jag såg hur den ena kvinnan lade en filt över Rosie's kropp innan dem fick hjälp att få henne till ambulansen.

Benen vek sig under mig och jag sjönk ner på knä i vattnet, men jag kunde inte bry mig mer. Kvinnan jag älskade hade varit livlös i min famn, och jag visste inte hur länge hon hade befunnit sig i vattnet. Hur länge hade hon varit medvetslös? Hur länge hade hon legat i det kalla vattnet?

"Niall! Can you hear me?"

Jag vände sakta upp blicken och kollade på Greg som uppenbarat sig framför mig, jag svalde hårt och öppnade munnen för att svara honom men jag kunde inte. Jag bet hårt ihop käkarna samtidigt som tårarna fyllde mina tårkanaler innan de rann över, Greg's armar slingrade sig under mina armar och drog upp mig på fötter. Hans ena arm höll ett hårt grepp kring min midja samtidigt som han försökte få mig ur vattnet.

Varför? Varför? VARFÖR? Hur kunde idioten ha kommit åt henne, hur kunde han ha skadat henne? Och om det nu var så att Alexander hade ett finger med i spelet så hoppades jag innerligen att ingen av dem skulle få se solens ljus igen. Dem hade skadat kvinnan jag älskade, både fysiskt och säkerligen psykiskt också. Men det värsta av allt var att jag inte visste om.. om hon levde. Jag visste inte om hon andades eller om.. hon somnat in.

Jag fick inte se henne, jag fick inte. Inte ens Greg fick. Ingen fick se henne. Polis efter polis hade kommit och gått till väntrummet vi suttit i sedan flera timmar tillbaka. De alla hade ställt samma frågor om och om igen, både till mig och till Greg men Greg hade varit den enda som svarat. För jag kunde inte svara dem, jag ville inte svara dem. Allt jag ville var att se min älskade. Hålla henne hårt intill mig och viska att allt skulle bli okej, för det skulle bli okej. Det behövde bli okej.

Jag behövde en chans till att göra det gott, jag behövde mer tid för att visa och ge henne min kärlek. Jag behövde mer tid för att ge henne mitt liv. Och utan henne så skulle inte jag ha något liv, för hon var den som höll mig vid liv. Jag behövde henne, mer än någonsin. Jag behövde få älska henne, få ge henne den kärlek och omtanke hon förtjänade.

För hon förtjänade hela världen. 

Okej, vet att uppdateringen är usel för tillfället men det har varit så mycket den sista tiden. Tog examen för 1 vecka sedan och jag har börjat jobba. Vilket har lett till att skrivandet har hamnat i andra hand och jag har även tyvärr varit för trött och inte haft någon inspiration till att skriva. 

Men jag hoppas att ni kan förlåta mig för usel uppdatering och jag hoppas att inom kort kunna vara tillbaka med ett nytt kapitel varje fredag. xx