ROSIE ›› N.H

F E M T I O N I O

Jag hade inte kunnat svara henne. Av ren reflex så hade jag kastat mig över larmklockan samtidigt som hennes blick följde varje rörelse jag gjorde. På bara några sekunder så var rummet fyllt av människor och jag lyckades slutligen ta mig ur sängen. Benen var svaga men de höll mig uppe, huvudet dunkade hårt samtidigt som jag försökte få in det som precis hänt och även det som hände framför mig.

Sköterskorna som pratade med Rosie och Rosie som svarade, även om det bara var med en nickning. Hon.. hon kunde svara. Hon hörde.. Hon levde.

Var detta ett skämt? Var detta ett sjukt jävla skämt som min hjärna skapat? Skulle jag snart öppna ögonen och mötas av att hon.. hon var borta? Att hon hört mina sista ord om att det var okej att släppa taget?

Sakta backade jag mot dörren samtidigt som min blick flackade mellan sköterskorna och Rosie, pulsen slog hårt i öronen och jag visste knappt vad jag hette. Vad var det egentligen som pågick? Jag vände mig snabbt om, ryckte upp dörren och klev ut i korridorens hetsiga takt.

Svarta prickar dansade framför mina ögon samtidigt som benen vek sig under mig, och jag föll hejdlöst mot golvet.

ROSIE'S P.O.V

Kallt. Så otroligt kallt. Smärtan kändes inte lika mycket längre utan det var bara kallt. Hur jag än gjorde så var det något som höll fast mig, eller så var jag som inte kunde röra på mig. Jag kunde då och då höra röster omkring mig, och de var inte Nate's vidriga röst utan.. Niall's? Pappa?

Hur kunde det vara möjligt? Hade dem hittat mig? Hade dem räddat mig från Nate's vidriga källare? Men varför kunde jag inte se dem? Fick jag inte se dem? Eller.. var jag död?

Jag hade hört gråtande, skrikande och ord som mumlats. Men jag hade ingen aning om vem, vad eller hur. Jag visste inte om jag levde eller om.. jag var död. Jag visste inte om Nate fortfarande hade sitt äckliga grepp om mig eller om någon hittat mig. Men rädslan och oron fanns, att Alexander fått sin vilja igenom. Men jag visste ingenting.

Sekvenser från tiden i källaren spelades upp om och om igen, och jag kunde inte stänga av det. Jag kunde inte bryta mig loss, så som man kan vid vissa drömmar. Även om jag sade åt mig själv att vakna så hände det inte, vilket fick mig att tro det värsta. Men det onda kunde snabb vända och bli något gott. Minnen med Niall, hur han kunde skratta åt sina fåniga skämt, hans leende och hans varma famn.

Jag skulle göra allt för att få känna hans armar kring mig, känna hans läppar mot mina och se honom igen. Jag kunde inte låta detta bli vårt slut, inte efter allt vi kämpat för.

Från tid till tid så brann min kropp, allt gjorde ont och jag ville bara ta mig därifrån. Jag kunde känna nålarnas kontur samtidigt som de stack in i min hud, jag kunde känna vätskan som injicerades och sedan slingrade sig genom mina ådror. Och det förvånade mig att jag kunde känna det, det kanske fanns hopp? Hopp om att jag inte var så död som jag trodde?

"You know.. He's blaming this on himself, he dosen't say it but I can see it.. He's the reason we found you, that we got a hold of that Nathan guy.. He's the hero.."
Åh, pappa.. allt jag ville var att svara honom, berätta att allt skulle bli okej och att Niall inte hade något att klandra sig själv för. Det var jag som hållit det hemligt, jag som undvikit att söka hjälp bara för att jag trodde att jag kunde fixa det. Men istället hade jag orsakat både mig själv och de omkring mig smärta.
"I'm so glad that.. he got you and you got him.. Cause the love he has for you.. It can't be described with a million words.."

"I'm sorry for not loving you like a father should.."

Om jag bara hade kunnat så hade jag kastade mig kring min fars hals och hållit om honom. Även om det blivit som det blivit så kunde jag inte klandra honom. Han hade gjort dåliga val i livet, men på något sätt så visste jag fortfarande att han älskade mig, långt inne. Han var den jag hade kvar, och han skulle alltid vara min pappa. Vare sig jag ville det eller inte.

Jag hade länge velat fram och tillbaka med om jag skulle släppa in honom i mitt liv igen, om jag skulle förlåta honom för det som hänt. Men nu, nu var jag redo.

"I want you to know that I love you. I love you more then I've ever loved someone before and I will always love you. I've never been this happy with anybody and I'm so glad that I can call you mine.. Or.. I.. no, I can call you mine.. The first time I saw you.. Oh, you made my heart pound and I knew that I loved you from that moment.."

Åh min älskade Niall. Min älskade, älskade irländske pojke. Om han bara visste hur mycket jag älskade honom, hur mycket jag hade honom att tacka för. Av vad jag kunde förstå så var han en stor anledning till varför jag levde och jag skulle aldrig kunna tacka honom för allt han gjort för att rädda mig.

"I need you, Rosie. I need you to keep me alive. You are the air that I'm breathing and I want to be yours. Damn it.. I want you to be here with me, love me and marry me. I want you to have the big wedding you once told me about, no matter how big or how much it costs, I want you to have it.. I want to have kids with you.. A mini me and a mini you, a combo of us.."

Och jag behövde dig vid liv, Niall. Om du bara visste hur mycket jag ville vara din, hur gärna jag skulle vilja bära ditt efternamn. Ett stort bröllop, både ja och nej, en liten ceremoni hade funkat lika bra. Ett barn, en blandning av mig och honom. Bara barnet fick hans skönhet, hans omtänksamhet och hans varma hjärta så kunde vi skaffa så många barn det bara gick.

"But.. I know that this is hard, what you've been through.. But I'm here for you.. I'll stand by you and hold you when times get rough.. but.. I need you to know that..

Och jag kommer alltid finnas vid din sida, älskling. Alltid.

"I love you more then you'll ever know.. But it's okay.. It's okay to.. let go.."

Va? Nej! Ge inte upp! Jag finns ju här! Niall?! Niall?!

Jag kämpade. Mer än vad jag någonsin kämpat för något annat. Jag visste att Niall känt min beröring, jag visste att han visste att jag fanns kvar. Jag hade lyckats ge honom ett svar, ett nytt hopp. Och det hade gett mig hopp. Och styrka.

Ljuset sved i mina ögon, även om ljuset var svagt. Jag blinkade ett flertal gånger innan min syn stabiliserade sig och jag kunde se ordentligt. Sjukhusrummet var grått och tråkigt, precis som ett sjukhusrum brukade vara. Jag rörde försiktigt på mina fingrar och ett svagt leende spred sig över mina läppar, de rörde sig. Svaga snarkningar nådde min trumhinna och jag vände sakta på huvudet och fann mannen jag kämpat för, sovandes i en säng bredvid min. Åh, Niall. Jag tog ett djupt andetag och lade all kraft på att lyfta min arm samtidigt som jag försökte mig på att säga hans namn. De första gångerna kom inte ens ett ljud fram men slutligen fick jag hest fram;

"Ni.."

Försiktigt placerade jag min hand på hans kind och att känna hans vara hud emot min fick tårarna att stiga i mina ögon.
"Ni.."

Hans reaktion fick mig att vilja le men jag kunde inte mer än att bara kolla på honom. Hans rörelser var snabba och på bara några sekunder så hade rummet fyllts av människor som ställde fråga efter fråga, kollade maskinerna som fanns kopplade till min kropp. Men allt jag hade fokus på var Niall.

Min Niall.

Jag kan inte mer än att säga förlåt för den ur usla uppdateringen, men livet kom emellan. Jag har börjat studera på högskola och herregud vad tufft det är, det är läsa böcker hit och böcker dit, pendling och tyvärr en oändlig stress. Men jag lovar, att inom kort så kommer uppdateringen att återgå till det normala.

Jag måste bara hitta en balans där jag får allt att gå ihop, men den tid kommer 🖤