ROSIE ›› N.H

F E M T I O S J U

Mitt grepp om dörrhandtaget var så hårt att knogarna vitnat, men mina fötter var som fastgjutna i golvet och jag kunde inte röra på mig. Rädd. Rädd och ännu mer rädd. Vad om..? Vad skulle ske då? Hur skulle jag kunna ta mig vidare, ta mig igenom livet utan henne?

Dörren knarrade till och jag tog ett försiktigt steg in i rummet, ett svagt pipande var det enda som hördes och jag svalde hårt. Hon levde. Så länge man kunde höra det pipande ljudet så betydde det att hon levde, hennes hjärta slog fortfarande. Dörren gled igen bakom mig och jag tog de sista stegen in i rummet samtidigt som jag höll andan.

"There you are.."

Min blick fastnade på Greg som satt på stolen vid sängkanten och jag svalde hårt innan jag lågt fick fram;
"I.. needed some time.."

Greg reste sig sakta upp och visade med armen att jag skulle sätta mig, men jag stod kvar. Spring. Spring så fort du bara kan. Jag svalde hårt och drog sakta händerna över ansiktet innan jag lågt fick fram;
"How.. is she..?"

"Niall.. Sit down.."

Jag mötte hans blick, tog ett djupt andetag och tog de få stegen fram till stolen innan jag slutligen satte mig ner. Min blick vandrade över Rosie's vänstra arm som fanns närmast mig och vidare upp till hennes ansikte.

Hon såg fortfarande ut som min Rosie, men ändå inte. Hon var blekare än vanligt, nästan lite grå i hyn. I hennes ansikte fanns det spår av vad hon varit med om men annars så var det min Rosie. Min.

"She's stable for now but we have to wait and see.. She could wake up tonight or next week, no one knows.."

Jag kastade en snabb blick på Greg innan jag vände tillbaka blicken till Rosie, försiktigt greppade jag hennes hand och gav den en lätt tryckning samtidigt som jag sade
"She will wake up.."

Greg förblev tyst vilket på ett sätt gladde mig, för jag visste inte hur jag skulle kunna föra konversationen vidare. Vad mer fanns det att säga? Att vi var tvungna att hålla hoppet uppe och tänka positivt? Kanske be en bön?

Och det var precis det jag gjorde.

TRE VECKOR FYRA DAGAR OCH SJUTTON TIMMAR SENARE

Tiden hade nog aldrig gått så sakta som den gjort under de senaste veckorna. Dygnets tjugofyra timmar kändes som det dubbla och dagarna tog aldrig slut. Att sitta och vänta var något av det värsta jag visste och ovissheten om Rosie skulle vakna igen gjorde det inte lättare. Rädslan fanns i kroppen dygnet runt, vare sig om jag befann mig på sjukhuset bredvid Rosie's sida eller om jag var hemma.

Hon hade inte vaknat men hennes tillstånd hade bättrats. Hennes hjärta slog mer stabilt, hennes syresättning hade ökat och det verkade som att hon till viss del reagerade på smärta, vilket var positivt enligt läkaren. Men hon var inte vaken, ännu. 

Mamma hade ankommit New York redan kvällen efter vårt samtal - och det hade varit en så stor lättnad att ha henne i närheten. Hon hade hållit mig i handen när bägaren runnit över, hon hade kramat om mig så att saker och ting kändes en aning bättre men mest av allt så hade hon varit mamma. Hon hade tagit hand om mig, hon hade tagit hand om Greg och även tagit hand om Rosie. Min älskade mamma.

Jag hade bytt av med Greg kvällen innan och det kändes skönt att vara tillbaka vid Rosie's sida. Hon hade börjat få tillbaka sin vanliga hudton och blåmärkena hade bleknat drastiskt, men man kunde fortfarande se antydningar till att de funnits. Hon var vacker. Min Rosie.

"Niall?"
Jag rycktes ur mina tankar och vände snabbt på huvudet, jag kollade på sköterskan som mjukt log emot mig samtidigt som hon fortsatte;
"The doctor will be in with you shortly, he want to discuss how to move forward for now on.. Is there any chance that you could contact Mr. Collins?"