ROSIE ›› N.H

F E M T O N

Det var som att jag visste att mina ord inte var tillräckliga. Det var som att Alexanders lögner hade övertygat domaren om att han var oskyldig, att det var jag som triggat honom till att skada mig. Jag hade känt mig mer och mer självsäker på att jag kunde övertyga domaren och resten av människorna i rummet, om att jag hade rätt. Att det var han som skadat mig med vilje, för att han ville se mig död. Och det hade jag även sagt, rakt ut idag. Framför många människor som jag inte kände. Dem hade fått veta att Alexander hade hotat mig, hotat med att döda mig. Men ändå så kändes det som att det var han som skulle gå härifrån som vinnaren, och jag skulle få sjunka genom marken och försvinna. Vad skulle jag ens ta mig till om han fick gå fri härifrån? Han skulle troligen söka upp mig och få mig att betala för att jag först gått till polisen och sedan tagit detta till rätten. Han skulle döda mig med sina bara händer.

Det jag kämpat för de senaste månaderna, var jag nu så osäker på om jag någonsin skulle få. Skulle jag någonsin få frihet? Skulle jag få kunna leva ett liv utan oro om att Alexander skulle kunna döda mig? Skulle jag få finna äkta lycka och kärlek? Eller skulle jag leva i ständig oro om att dö? Vara rädd för att prata med människor och rädd för att gå utanför ytterdörren? Jag hade redan levt det livet. Sedan jag mötte Alexander för tre år sedan så hade jag levt med rädslan att träffa människor jag tyckte om, bara för att han kunde bli riktigt arg för att jag inte bara var med honom. Jag kunde heller inte prata med vem jag ville, han tyckte inte om att jag pratade med andra killar som jag ansågs om vänner. För han såg dem som ett hot. Alla människor var ett hot, för han visste att dem såg vad han gjorde mot mig, men han ville inte att jag skulle komma fram till att han inte var bra för mig. För då skulle han bli lämnad.

Sedan Alexander blev fängslad för fyra månader sedan så hade jag vågat vara mig själv. Jag hade gått ut och mött upp vänner, jag hade umgåtts med människor som jag tyckte om och jag hade varit mig själv för första gången på länge. Och jag hade inte varit rädd då. För jag hade haft Niall vid min sida. Han hade hjälpt mig så otroligt mycket, och jag kunde inte tacka honom nog. Han hade öppnat upp sitt hem för mig, någon som han knappt kände. Han hade spenderat sena kvällar med att trösta mig när tårarna vägrat sluta rinna. Han hade tröstat mig, tagit hand om mig och sett till så att jag hade det bra. Något som var ovanligt för mig, men jag älskade känslan. Jag älskade känslan av att han brydde sig om mig, jag älskade att han fanns där för mig när jag behövde det. Jag älsk...

Jag ryckte till då någon rörde vid min axel och jag vände snabbt upp blicken emot Roxanne. Hon pressade fram ett svagt leende innan hon försiktigt strök undan tårarna som sakta rann ner för mina kinder.

"Take a deep breath, Rosie. We'll continue in a few minutes.."

Hennes röst var lugn och sansad, precis som Rox brukade vara. Jag nickade försiktigt och slöt ögonen för att efter det ta ett djupt andetag och försöka samla kraft för att orka höra beskedet. Jag öppnade sakta ögonen igen och kollade på henne igen innan jag försiktigt rätade på mig på stolen, satte mig med benen i kors och vände blicken fram mot podiet där domaren snart skulle sitta igen.

Andas och behåll lugnet. Det är allt som behövs.

Men när väl domaren klev ut genom dörren och rörde sig emot podiet så knöt det sig i magen, jag fick svårt att andas och jag ville bara fly därifrån. Jag kastade en snabb blick mot Alexanders håll och där satt han, och stirrade på mig. Med världens flin lekandes på läpparna. Jag vände snabbt bort blicken och kollade på Roxanne som uppfattat vart jag kollat och hon greppade försiktigt min hand, kramade om den och höll om den. Tröstande och stöttande. Jag försökte mig på ett leende men det kändes mer som en grimas men jag kunde inte bry mig mindre för tillfället.