ROSIE ›› N.H

S J U

SEX VECKOR SENARE

Veckorna rullade på, riktigt snabbt. Jag hann knappt med i svängarna men jag hade mycket i huvudet. På jobbet var det själva jobbet som upptog majoriteten av min tid och när jag kom hem så var det Alexander. Han hade kommit hem samma kväll som han skrikigt åt mig att han hatade mig, bönat och bett om att jag skulle stanna kvar. Och det hade jag gjort.

Men jag hade själv börjat inse vad folk sagt till mig under så lång tid. Han var inte bra för mig. Hans alkohol problem hade blivit värre och även sakerna han gjorde emot mig. Det var som att jag varit blind förut, men jag hade egentligen bara valt att inte se det. Men när jag träffade Niall så förstod jag verkligen.

"A bagel and a cup of tea, please."

Jag log emot expediten och satte sedan mitt kort i kortläsaren, skrev in min kod och lade sedan tillbaka det i plånboken när köpet gått igenom. Jag lutade mig lite lätt emot disken medan jag väntade in min beställning, men under tiden jag stod där, kände jag mig iakttagen. Inte på ett obehagligt sätt men bara att jag var iakttagen. Expediten satte ner brickan framför mig och jag log snabbt emot henne innan jag tog brickan och vände mig sakta om. Blicken som jag känt mig iakttagen av tillhörde en blond kille. Killen ifrån festen.

Jag svalde hårt och bestämde mig för att leta reda på ett bord där jag kunde sitta, och sen bestämma mig ifall jag skulle försöka prata med killen eller inte. Men just nu kände jag för att inte göra det, vad skulle jag ens säga? När jag hittat ett bord och satt mig ner så bestämde jag verkligen för att inte ta tag i det, det var flera veckor sedan och ja, hade trodde nog bara att han kände mig. Ja, det var nog så det var. Han trodde att han kände mig.

"Excuse me?"

Jag hade precis greppat koppen och fört den mot läpparna, när jag hörde rösten bredvid mig. Försiktigt så vände jag upp blicken och kollade på killen bredvid mig. Killen som räddat mig på festen. Jag nickade försiktigt och svalde hårt samtidigt som jag ställde ner koppen på brickan framför mig.

"I thought that I recognised you.."

Jag ryckte sakta på axlarna innan jag lågt harklade mig.

"You do recognise me.. You stepped between me and my boyfriend at a party a few weeks ago."

Killen nickade sakta till innan ett svagt leende spred sig över hans läppar. Jag gjorde en gäst emot den lediga stolen framför mig och granskade honom sedan när han satte sig ner.

Och vi pratade. Länge. Niall, som killen hette, hade flyttat hit från Mullingar, Irland och han var jätte trevlig. Han frågade förstås om Alexander och jag svarade otroligt nog ärligt. För första gången på länge. Men jag litade på honom.

"Has he ever hurt you?"

Jag kollade upp på honom och ryckte sakta på axlarna innan jag ställde ifrån mig te koppen.

"It depends on what you mean with hurt me? He's been quite rough and it has given me bruises and.." började jag lågt men avbröt mig själv.

"And what, Rosie? Has he done something more?"

Jag suckade tungt och lutade mig tillbaka på stolen innan jag vände ut blicken genom fönstret. Bara för att inte behöva kolla på honom när jag svarade.

"He pushed me down the stairs at one time and.. I ended up in hospital for one and a half week.. "

"Rosie.."