ROSIE ›› N.H

T J U G O Å T T A

Jag hade stått kvar utanför dörren, bara stirrat på den samtidigt som jag försökte hålla mina känslor i schack - men när dörren plötsligt öppnades och Niall rullades ur rummet så brast allt. Det var som att allt gick i slowmotion men samtidigt så gick allt så fort, jag hann bara se Niall's vackra ansikte för ett par sekunder innan han rullades ner för korridoren och långt bort ifrån mig. Medan min blick fortfarande höll sig kvar på den nu tomma korridoren så vek sig sakta benen under mig och jag sjönk ner på knä på det kalla betonggolvet. Tårarna rann som Niagarafallen ner för mina kinder och jag knöt omedvetet händerna, naglarna borrade sig in i handflatorna men jag kunde inte känna smärtan. För det gjorde inte ont, jag kunde inte känna smärtan. Det ända som gjorde ont var att jag inte visste om Niall levde. 

En sköterska hade hjälpt mig upp från golvet och lett mig in i ett mindre väntrum. Hon hade gett mig en kopp te och en filt, men varken den varma drycken eller filten var till någon hjälp. Jag var fortfarande ledsen och när jag frågade om hon visste något om Niall så kunde hon inte ge mig något vettigt svar - för hon visste inte heller. Ingen visste något mer än att han opererades och att det kunde ta flera timmar innan vi visste något nytt. Sköterskan som också hette Elisabeth hade suttit med mig ett tag, dock hade vi inte sagt många ord till varandra men det kändes en aning bättre att ha någon där. Men hon hade varit tvungen att gå tillbaka till de andra för att hjälpa andra patienter, vilket jag förstod men det betydde att jag blev själv kvar. 

Jag visste att Maura skulle landa någon gång under kvällen men det var fortfarande troligen fyra-fem timmar kvar innan hon var framme. Men när hon väl kom så skulle jag inte vara ensam längre. Jag hade druckit upp teet jag fått och slängt pappmuggen i sopkorgen innan jag krupit ihop i den lilla soffan som fanns, filten hade jag hårt virad runt kroppen och jag slöt sakta ögonen. En irriterande och ömmande huvudvärk gjorde sig påmind samtidigt som kroppen sakta slappnade av, troligen en blandning av för lite vätska, mat och mycket stress och oro. Även om jag ville hålla mig vaken så blev tröttheten mer och mer påtaglig innan jag slutligen driftade in i drömmarnas värld. 

"Miss?" 
Jag öppnade snabbt ögonen och kollade på sköterskan som stod i dörröppningen och jag satte mig snabbt upp i soffan samtidigt som jag nickade. Ett svagt leende spred sig över hennes läppar innan hon sade 
"You got visitors." 
Jag rynkade sakta pannan men när Maura uppenbarade sig bredvid sköterskan så kastade jag mig ur soffan innan jag strax slängde mig kring hennes hals. Jag pressade ansiktet mot hennes axel samtidigt som tårarna åter en gång gjorde sig redo för att börja rinna, jag svalde hårt innan jag viskade 
"I need him.." 

En svag hulkning lämnade mina läppar innan jag försiktigt lutade mig tillbaka och kollade på Maura. Tårarna hade nu samlat sig i hennes ögon och hon placerade försiktigt händerna på mina armar, hennes ögon som stirrade rakt in i mina. Hon visste mer än vad jag gjorde. Jag kunde känna hur hennes tummar mjukt strök sig i cirkulära rörelser på mina armar samtidigt som hon verkade leta efter rätt ord att säga. 

"Rosie.." 

Jag skakade snabbt på huvudet och drog mig ur hennes grepp samtidigt som jag placerade armarna bakom huvudet. Nej, nej, nej. nej! Jag stirrade på kvinnan framför mig och öppnade munnen för att svara henne men jag kunde inte. Jag hade inte styrkan till att tala. 
"Honey.. They did.. everything they could.." 
Tårarna rann sakta ner för hennes kinder och jag skakade återigen på huvudet samtidigt som tårarna även rann ner för mina kinder. Klumpen som bildades i halsen gjorde det svårare att andas och jag kastade mig ner på golvet, lutade mig framåt så att min panna pressades emot det kalla betonggolvet samtidigt som jag skrek. Jag skrek och skrek tills jag inte kunde andas längre. 

Hyperventilerande satte jag mig upp i soffan och jag kollade mig omkring i väntrummet. Jag svalde hårt och drog sakta händerna över ansiktet och sedan genom håret samtidigt som jag försökte hämta andan. Det hade bara varit en dröm. Jag kravlade mig ur filten som trasslat sig kring mina ben innan jag sakta reste mig upp. Kroppen värkte efter att ha legat på soffan och benen kändes svaga, men jag rörde mig försiktigt runt i rummet, bara för att få tankarna på annat än min dröm.