ROSIE ›› N.H

S E X T I O T V Å

Hans fingertoppar strök sig sakta över min kind medan hans blick höll min i ett stadigt grepp, hans rödgråtna ögon som stirrade rakt in i mina. Förlåt, för den smärta jag orsakat dig min älskade. Om jag bara hade bett om hjälp från första början, då hade vi inte varit här. Då hade vi kunnat vara vart som helst i världen, förutom just här.

"I've..been so scared.."
Hans röst var svag och det högg till i bröstkorgen av orden, min älskade Niall. Att några få ord kunde uttrycka så många känslor, så mycket smärta. Förlåt.

"I'm he..re.."

Jag svalde hårt och tårarna fanns sin väg ner för mina kinder, hans hand greppade försiktigt min, kramade den och höll den i ett tryggt grepp.

"Why didn't you ask for help? I could have helped you, Ro. We could have stopped this before it got out of hand..."

Han tystnade och jag vände sakta bort ansiktet från honom, skamsen.

Självklart kunde jag ha bett om hjälp, men nu hade jag inte gjort det. För jag var rädd. Och det som hänt hade hänt, det gick inte att ändra på nu. Men jag var fortfarande rädd, rädd för Nathan och rädd för Alexander. Tanken på att de två var bröder var skrämmande, men ännu mer skrämmande var att jag inte märkt något. Inte en enda likhet. Men jag var blind, då som nu. Men jag levde, och vad mer kunde jag be om? Jag var mörbultad och ärrad för livet, men jag levde.

Och Niall var här. Min älskade Niall. Men också pappa och Maura. De hade kämpat för mig när jag kämpade mot den andra sidan och dem gav aldrig upp hoppet.

"I k-know.. but I'm here now.."
Min röst var fortfarande svag men stark nog för att han skulle uppfatta vad jag sa. Men han förblev tyst vilket fick mig att vända tillbaka ansiktet mot honom, orolig för att han hade lämnat rummet. Men han satt kvar på stolen, men nu med huvudet i händerna med armbågarna vilandes mot knäna.
"Ni.. I'm sorry.."

"I could have lost you!"

Hans höga röst fick mig att rycka till samtidigt som det stramade åt i bröstkorgen. Nej, gråt inte mer, älskling. Nej.

Tårarna samlade sig återigen i ögonen och jag sträckte mig försiktigt efter honom. Jag fick ett löst grepp om hans tröjärm och drog försiktigt i den, vilket fick honom att kolla upp på mig och samtidigt började mina tårar att rinna. Gråt inte mer, älskade. Allt kommer bli bra, en dag är allt tillbaka till det normala. Jag lovar. Jag flyttade försiktigt på mig i sängen innan jag försiktigt klappade på den lilla ytan jag lyckats skapa åt honom. Först så kollade han bara tveksamt mellan mig och sängen innan han slutligen reste sig upp från stolen. Han lade sig försiktigt ner bredvid mig och jag kröp så tätt intill honom som jag bara kunde. Han greppade lätt min hand medan hans andra sakta strök sig genom mitt hår. Min Niall.

ÅTTA VECKOR SENARE

Vägen tillbaka hade varit lång och kämpig, men varje dag var ett steg framåt. När jag väl skrivits ut från sjukhuset så hade jag fortfarande ont, jag hade svårt att gå och jag jagades av hemska mardrömmar. Men jag levde. Nathan dömdes även han till livstidsfängelse vilket var en lättnad, men det ändrade inte faktumet om att ärren på min kropp fortfarande existerade. Eller minnena som förföljde mig. Men jag tog en dag i taget, och jag fick hjälp. Innan jag ens skrivits ut från sjukhuset så hade jag kopplats till en psykolog, vilket jag egentligen inte ville men jag visste innerst inne att det skulle hjälpa mig. Och jag hade Niall och pappa vid min sida, så behövde jag en axel att gråta på så var det bara att välja.

Jolene, min psykolog var otroligt duktig på sitt jobb. Även om jag visste att jag försvårade det. Jag visste inte hur jag skulle berätta för henne, hur jag skulle släppa in henne i mitt huvud. Mycket var osammanhängande men också irrelevant, men det var inte något jag kunde styra. Men hon trodde på mig och stöttade mig samtidigt som hon gjorde sitt jobb. Hon var grym i mina ögon.

"Rosie.. I know that this is hard but you not talking is making my job much more difficult.."

Jolene's röst nådde mina öron och jag vände sakta blicken mot henne. Det blonda, väl lockade håret ramade in hennes ansikte och hennes blick mötte min. Jag suckade tungt och lutade mig tillbaka i soffan innan jag lätt slog ut med armarna.
"I got kidnapped, raped and drowned. What more do I need to say?"

"And what did you feel? What were you thinking during the events?"

Jag himlade med ögonen och vände återigen bort blicken och kollade ut över New Yorks vackra byggnader. Detta var hennes jobb, att ta sig in i en människas hjärna för att få fram så mycket som möjligt för att sedan kunna hjälpa. Jolene visste redan detta, hon visste någorlunda vad Nathan gjort, men inte detaljerna jag bar inom mig. Inte hur jag hade känt mig eller hur jag kände nu. Jag slöt sakta ögonen och lutade huvudet tillbaka mot soffans ryggstöd samtidigt som jag tog några djupa andetag.

Minnesbilderna spelades upp på repeat på hornhinnan och obehaget spred sig i kroppen. Nathan's äckliga flin, hans läppar emot mina, hur hans händer smekte sig över min kropp. Hur han tvingade isär mina ben, hur han förgrep sig på mig. Hur han lät maskerade män röra vid mig och även dem förgripa sig på mig. Repen, slagen och... Kniven. Det kalla knivbladet som nuddade min hud innan smärtan kom, om och om igen. På låret, magen, armen.. Hela kroppen. Medicinerna som gjorde att mitt huvud snurrade, att jag förlorade medvetet..

"He.. used a knife.. It was cold against my skin.."

Niall jobbade på så gott han kunde, även om han varje morgon frågade om han skulle stanna hemma. Och jag visste att han också kämpade, kämpade för att jag skulle må bra, att jag skulle kunna gå vidare och lämna detta bakom mig. Och den dagen skulle komma, även om det skulle ta tid.
Men jag skickade iväg honom, i princip varje dag. För jag ville inte hindra honom från att jobba, från att ha en någorlunda normal vardag. Men han var inte längre än ett samtal bort om jag skulle behöva honom, lika så pappa. Det var konstigt, men jag var också så otroligt glad över att ha Greg i mitt liv igen. En fadersfigur. Jag kunde fortfarande känna skuld för hur jag bettet mig tidigare år när han försökt att söka kontakt, men jag hade bara behövt min tid. Och hade inte Nathan och allt det andra hänt så hade vi kanske kunnat umgås tidigare.

Men det var också något som låg i bakgrunden inom mig, min barndom. Hur mamma och pappa bråkade, pappa som konsumerade en stor mängd alkohol och allt skrikandet. Men det störde mig inte, men det fanns fortfarande många frågor. Många frågor kring mammas död, för vi hade aldrig riktigt prata om det. Till en början var jag för ledsen för det och sen blev jag för trotsig för att bry mig. Men det var ett samtal vi kunde ta senare.

För pappa skulle ingenstans. Niall skulle ingenstans. Och jag skulle ingenstans.

"Rosie?"

Jag vände snabbt blicken från tv:n och kollade mot hallen där Niall precis klivit in genom ytterdörren. Ett brett leende spred sig över mina läppar och jag reste mig snabbt upp, jag slängde filten som legat över mitt knä i soffan innan jag styrde stegen mot honom. Han kom mig i möte och slog armarna kring min kropp samtidigt som han drog mig nära, riktigt nära. Hans läppar pressade sig mot min hjässa samtidigt som han viskade

"I love you.."

"And I love you.."

Jag sträckte på mig och pressade hårt läpparna emot hans. Jag älskar dig, idag, imorgon och för alltid. Min. Bara min.