ROSIE ›› N.H

N I O

Polis efter polis hade kommit in i förhörsrummet, polis efter polis hade även lämnat men jag satt kvar på samma stol, på samma plats medan timmarna gick. Samma frågor om och om igen, och jag behövde ge samma svar om och om igen. Men det var viktiga frågor och även mina svar var viktiga. Alla mina ord var viktiga, för det var ett bevis på vad jag gått igenom under årens gång men det behövdes komma fram. Jag behövde få prata om vad jag stått ut med och vad jag gått igenom, för det var inte rätt, jag förtjänade inte att gå igenom det som jag gått igenom eller att bli behandlad som jag blivit behandlad. Ärren som prydde mina kropp var kanske inte många men de psykiska ärren, dem var betydligt fler.

"Rosie.. I know that you've answered this before but I have to ask again. Have he done something like this before?"

Jag suckade tungt och drog sakta upp benen på stolen innan jag lade armarna omkring dem medan jag metalt förberedde mig för att åter en gång svara på frågor.

"He has pushed me down the stairs, I've let him have sex with me even tho I didn't want to because I knew that if I said no then he'll beat me or just do it anyway. He has hit me many times and yeah.. He hasn't been nice to me and I've just let it pass me by."

"And why haven't you told anybody about it? Why haven't you come here before tonight? Cause the way he's been treating you is not good, Rosie."

Jag himlade lätt med ögonen innan jag vände bort blicken ifrån poliskvinnan framför mig. Självklart visste jag att detta inte var varken bra eller okej. Men det var inte lätt när jag inte själv insett vad jag gått igenom, det var inte förens ett par veckor sedan som jag började förstå att detta inte var rätt eller bra. Jag visste att jag skulle ha pratat med någon, jag visste att jag borde ha gått till polisen tidigare, men jag gjorde det inte. För jag älskade honom. Jag älskade honom då och jag älskar honom nu.

"Cause I didn't realise what he did to me. I was blind. People around me tried to tell me that he wasn't good, that the bruises and all of the tears was because of him. That I was his doll that he could play with.. It wasn't until a few weeks ago that I finally understood how he treated me, that I had been blaming myself for all of the bruises and the few scars I have on my body.. Cause I haven't done anything wrong, I just tried to be me."

Poliskvinnan, som hette Molly, antecknade under tiden som jag pratade och jag kände hur en liten tyngd lämnade min kropp. Jag mådde bättre av att få säga vad som hänt och få prata om hur jag mådde.

"How many times have he taken advantages of you?"

Jag vände ner blicken till mina fötter och bet mig löst i läppen. Svaret på den frågan var faktiskt svår att svara på, för jag visste inte. Jag hade ingen koll.

"I don't know.. I've lost count of it.." svarade jag lågt innan jag vände upp blicken emot Molly igen.

Hon nickade lätt till svar, antecknade och lade sedan ner blocket på bordet framför sig innan hon mötte min blick. Hon sträckte sig försiktigt över det lilla bordet, lade handen på mitt knä och sade lugnt och sansat;
"My colleagues are on their way to arrest him now. What he has done to you is illegal and this is something that has to be taken to court. He has to see and hear what he has done and by going to court is exactly the right way to show him. And he has to be locked in, Rosie. I'm glad that your friend took you here tonight cause you'll be safe from now on. Alexander is going to be behind bars from now on."

Jag slöt ögonen medan jag lyssnade på Mollys ord, försökte få dem att sjunka in ordentligt och verkligen förstå att det var sant. Jag hade nu chansen att få må bra, jag kunde få må bra nu.

"Thank you.."

Min röst var inte lika stark längre, men jag visste ändå att hon hörde vad jag sade. Jag öppnade sakta ögonen och kollade upp på henne och ett svagt leende hade spridit sig över Molly's läppar. Hon klappade mig försiktigt på knät innan hon reste sig upp med orden