ROSIE ›› N.H

T O L V

Bara några veckor efter att Alexander blivit fängslad så kom första beskedet om att Rosie skulle möta upp i rätten, men när dagen närmade sig så kom också ett samtal om att Alexander inte var stabil nog att möta i rätten. Ännu ett bakslag för Rosie så att säga. Hon hade mentalt förberett sig för att möta honom öga till öga men den muren raserades. I väntan på ett nytt datum så hade vi tagit tillfället i akt och rensat hennes gamla lägenhet, tagit hit det hon ville ha med sig och så gjorde vi om det rum som jag haft som kontor till hennes sovrum. Även om hon insisterade på att hon kunde sova på soffan så visste jag själv att sova på en soffa under en längre tid skapade bara ryggproblem, och hon hade nog med problem att ta hand om, så hon behövde inte ett till.

När nästa brev om rättegången kom så hade det gått nästan fyra månader. Och under de fyra månaderna så märktes det att Rosie börjat må bättre. Hon hade blivit gladare, lyckligare skulle man också kunna säga. Hon hade mer kraft och mer liv i kroppen, och det gladde mig att se henne så full i liv. Även om hon var på jobbet majoriteten av dagen, och lika så jag, så hann vi ändå att se varandra på kvällarna. Men när hon kom hem från jobbet den kvällen så var det som att vi var tillbaka på ruta ett igen. Hon var tyst, tillbakadragen och undvek helst ögonkontakt. Men jag lät henne vara, jag fokuserade på vad jag hade att göra. Vilket var att ta hand om tvätten och även middagen. Men kände hon att hon behövde prata så fanns jag där för henne.

Jag hade precis hunnit sätta på spisen och börjat rota efter en kastrull när en harkling bakom mig fick mig att ändra fokus. Jag sneglade upp på Rosie som stod lutad emot köksbänken en bit bakom mig och jag höjde frågande ögonbrynet mot henne. Hon stoppade ner händerna i fickorna på sina mjukisbyxor innan hon sakta ryckte på axlarna och mumlade

"I got promoted today.."

Jag greppade kastrullen jag skulle ha, reste mig upp och stängde igen skåpet samtidigt som jag ställde ner kastrullen på spisplattan. Jag lutade mig sedan emot bänken precis som hon gjorde medan ett svagt och prövande leende spred sig över mina läppar.

"That's great, Rosie. That means that he like what you do for the company."

Hon nickade sakta och ryckte återigen på axlarna innan hon vände upp blicken och kollade på mig. Frågande så höjde jag ögonbrynet igen och väntade in hennes svar, men det kom aldrig. Hon tvekade.

Tystnaden lade sig i lägenheten och vi stod bara och kollade på varandra. Jag i väntan på att hon skulle säga något och hon i väntan på att vara beredd att säga det hon hade att säga. Men medan vi stod och kollade på varandra så kunde jag känna den bubblande känslan i magen igen, den jag fick nästan varje gång jag kollade på henne. Men jag visste att det inte var rätt. Det var inte rätt av mig att förälska mig i henne, inte nu. Men var det okej att göra det sen? När rättegången var över? Var det okej då? Jag hade fått den känslan för flera månader sedan, men den hade bara blivit starkare och starkare för varje dag som gått. Och jag visste inte vad jag skulle göra åt det. Jag kunde inte säga något, för det var inte rätt tid. Hon var inte färdig med rättegången och ja, hon kanske inte var redo för att låta någon ny komma så tätt inpå henne? Så jag höll tyst, jag sade inget om det och jag låtsades som att den känslan inte fanns där, även om den gjorde mig lika påmind om vad jag kände varje gång jag såg henne.

"He want's me to take over the company."

Hennes ord fick mig att ryckas ur mina tankar, och när jag väl tagit in det hon sagt så kände jag mig som ett frågetecken. Han hade vadå? Jag svalde hårt och kliade mig lätt i huvudet innan jag försiktigt frågade

"He what?"

Ett svagt skratt lämnade hennes läppar innan hon återigen ryckte på axlarna medan ett svagt leende spred sig över hennes läppar.