ROSIE ›› N.H

A R T O N

Även om jag försökte släppa tanken om vad Niall's samtal hade handlat om, men ändå fann jag mig sittandes och tänka på vem det kunde varit, vad samtalet handlade om eller om något allvarligt hänt. Men jag vågade inte fråga honom, jag ville inte förstöra den underbara dagen vi haft tillsammans. Detta hade verkligen varit den bästa dagen på länge och jag ville inte att något skulle förstöra den, inte ens en liten sak som att någon av oss skulle bli sjuka. Jag ville vara lycklig nu, jag ville få leva mitt liv på riktigt, känna mig älskad och ha kul utan att känna mig fången.

"What are you thinking about?"

Jag vände sakta upp blicken emot honom och pressade fram ett leende innan jag ryckte på axlarna. Ett svagt leende spred sig över hans läppar innan han försiktigt lutade sig ner och pressade läpparna emot min panna medan han viskade:

"Let's get to bed.. It's been a long day for both of us.."

Jag nickade sakta innan jag satte mig upp, sträckte mig efter fjärrkontrollen och stängde av tv:n. Soffan rörde på sig när Niall reste sig upp och stegade ut emot hallen, troligtvis för att kolla så att ytterdörren var låst. Vilket han gjorde varje kväll, han hade varit väldigt noga med att alla dörrar och fönster skulle vara ordentligt stängda. Det var en trygghet för mig. Han var min trygghet. Sakta reste jag mig upp ur soffan, sträckte på mig och rörde sedan stegen mot sovrummet. Innan Niall's förslag om att krypa till sängs så hade jag inte märkt av tröttheten, men nu när jag klev in i sovrummet så kändes det som att jag kunde sova i flera år. Stegen av Niall som närmade sig fick mitt hjärta att slå hårdare i bröstkorgen, inte bara för att jag visste att han kände samma sak som jag utan att detta skulle bli den första natten vi sov tillsammans efter att ha erkänt våra känslor.

"Is everything alright?"
Hans armar slingrade sig runt min midja och pressade mig försiktigt emot hans kropp samtidigt som jag ryckte till i hans grepp. Försiktigt skakade jag på huvudet samtidigt som jag kollade upp på honom. Att jag inte lyckats höra hur han kommit in i rummet, hört att han närmat mig innan hans armar letat sig runt min kropp. Hade jag varit så djupt försjunken i mina tankar? Tydligen.

"I love when you get that wrinkle between your eyebrows when you floats away with your thoughts.."
Jag rycktes åter en gång ur mina tankar och ett svagt leende spred sig över mina läppar samtidigt som jag drog mig ur hans grepp och stegade fram till sängen. Jag sjönk ner på sängkanten och kollade upp på honom innan jag svarade;

"Did you just admit that you've studied me as I drifted away? Have you watched me sleep too?"
Jag försökte låta så förvånad som möjligt men leendet som lekte på mina läppar avslöjade mig totalt. Ett brett leende spred sig över hans läppar samtidigt som han gick runt sängen och lade sig ner på sin sida. Jag vände mig sakta om så att jag satt med båda benen i sängen och granskade honom medan han granskade mig, från topp till tå. Leendet på hans läppar bleknade och han nickade sakta samtidigt som han bet sig i läppen, troligtvis över svaret på min fråga. Jag skakade sakta på huvudet och skrattade lätt innan jag sträckte mig efter hans hand med orden;

"You are quite dumb, you know.. To confess that you've watched me sleep. Now I won't be able to sleep beside you cause I will wake up every time you look at me.."

"No! I didn't mean to make you uncomfortable.. Rosie, I'm sorry.. I.."

Jag kramade om hans hand hårt och skakade snabbt på huvudet, satte mig på knä så att jag hamnade närmare honom innan jag placerade min andra hand på hans kind. Jag kollade honom djupt i ögonen och lutade mig försiktigt ner och pressade läpparna emot hans, för att tyst hans ord. Med försiktiga fingrar smekte jag honom över kinden samtidigt som jag försiktigt lutade pannan emot hans medan jag kollade honom djupt i ögonen. Det svaga ljuset från lampan i taket fick hans ögon att glittra, inga tecken på oro eller rädsla.
"Who's watching who now?"
Ett brett leende spred sig över hans läppar medan han pratade, ett lätt skratt lämnade mina läppar samtidigt som jag lade mig ner bredvid honom och vände upp blicken mot taket. Hans hand greppade min igen och hans tumme smekte cirkulära mönster över min handrygg medan vi låg där, tysta och bara njöt av varandras närhet.

TRE VECKOR, FYRA DAGAR OCH FJORTON TIMMAR.

Lyckan jag hade känt när jag var tillsammans med Niall, gick inte att beskriva med ord. Det var som att jag aldrig känt lycka förut men det hade jag nog inte gjort. Jag var som lyckligast när jag fick vakna upp bredvid honom, kyssa honom hejdå när han åkte iväg till jobbet och att jag sedan fick den lilla tiden som var kvar av morgonen för mig själv innan jag åkte till jobbet. I helgerna så passade vi på att hitta på något tillsammans, vi hade åkt iväg och gjort saker tillsammans, varit ute och ätit. Gått långa promenader och bara njutit av varandras närvaro och tid. Allt med rättegången och sådant låg långt bakom oss, även om det jag varit igenom pågick i så många år, så var det lättare att glömma. För nu visste jag att jag hade gjort rätt. Men det var mycket tack vare Niall, min älskade Niall. Men också att jag fick göra det jag ville, jag ville jobba och njuta av mitt liv, för det var äntligen något jag kunde göra. Njuta av mitt liv och göra det jag älskade, leva. Åh, mitt jobb. Att jag fortfarande hade kvar det var ett mirakel men jag älskade det. Det var precis såhär jag ville att mitt liv skulle se ut, att ha ett jobb jag tycker om och att sedan kunna åka hem till mannen jag älskade. Men tyvärr varade inte min lyckliga bubbla så länge.

SJU TIMMAR TIDIGARE

Dörren gled igen bakom mig och jag trampade lätt av mig skorna samtidigt som jag drog av mig jackan. Det var ovanligt tyst men Niall's skor stod prydligt på skohyllan och hans jacka hängde på galgen, så jag visste att han var hemma. Försiktigt så rörde jag mig längre in i lägenheten och fann honom sittandes i soffan i vardagsrummet, med huvudet i händerna. Att se honom sitta med huvudet i händerna fick det att knyta sig i magen på mig. Något var fel.

"Niall?"
Min röst var svag men tydligen hög nog för han höjde sakta huvudet och kollade på mig, med rödsprängda ögon. Hjärtat knöt sig i bröstkorgen och jag rörde mig försiktigt fram till soffan, satte mig ner bredvid honom och sträckte mig försiktigt efter hans hand men han drog sig undan. För ett par sekunder så frös hela jag innan jag sakta drog åt mig handen så att de båda vilade i mitt knä. En tung suck lämnade hans läppar innan han sträckte sig efter ett papper som låg på soffbordet framför oss, han höll huvudet sänkt medan han höll pappret emot mig.
"What's wrong, Niall?"

Han lät pappret glida ur hans händer innan han återigen begravde ansiktet i händerna. Jag bet mig hårt i läppen och kämpade för att inte röra honom, även om mitt hjärta skrek att jag skulle hålla om honom hårt.
"Please, Niall.. I.."
Min röst var nu bara en viskning, låg och hes. Han höjde sakta huvudet igen, men nu rann några enstaka tårar sakta ner för hans kinder innan han mötte min blick.
"I.. got a call back.."

I got a call back, I got a call back, I got a call back. Vad skulle hända nu? Var han tvungen att åka? Nu? Nu när allt var bra? Varför? Varför? Varför? Varför?!

"I don't know what to do, Rosie.. I.. I don't want to leave you, not now and not later.."
Jag skakade snabbt på huvudet och reste mig upp, vilket fick honom att tystna. Jag tog mig snabbt förbi honom och rusade in i sovrummet, stängde dörren bakom mig och slängde mig sedan raklång i sängen medan tårarna nu hittade sin väg ner för mina kinder.

Jag hade ingen aning om hur länge jag låg där, hur länge mina tårar rann eller om det nu var natt eller dag. Jag kunde inte kontrollera mina känslor, jag kunde inte kontrollera tårarna, jag kunde inte kontrollera något. Jag visste inte hur jag skulle överleva utan Niall vid min sida, hur skulle jag ta mig genom dagarna ovetandes om han... var vid liv eller inte... Tröttheten hade sakta men säkert kommit krypandes men jag ville inte sova, men innan jag visste ordet av det så hade utmattningen tagit över och jag driftade in i en orolig sömn. 

Hallihallå! Ber så hemskt mycket om ursäkt för att kapitlet har dröjt åter en gång men varit mycket i skolan så har varit svårt att hitta tiden, men här har ni ett rykande färskt kapitel! xx