ROSIE ›› N.H

T R E T T I O

Jag hade åkt hem för att sova, för det behövde jag, men ändå ville jag stanna kvar hos Niall. Att kliva in genom ytterdörren och omfamnas av tystnaden fick bägaren att rinna över. Att äntligen få släppa tyglarna och låta känslorna ta över var nog den största lättnaden någonsin.

Niall var okej, hans hjärta slog på egen hand, han andades på egen hand. Han var okej. Han behövde bara tid att återhämta sig sen så skulle han få komma hem. Han skulle troligen behöva hjälp med vardagen men jag fanns där, jag skulle finnas där och hjälpa honom med vad han än behövde hjälp med. Jag skulle kunna sluta på jobbet bara för att kunna ta hand om Niall, jag skulle ge upp hela mitt liv för att hjälp honom tillbaka. Jag ville ha tillbaka den Niall som jag lämnade på flygplatsen för åtta månader sedan, men jag visste själv, långt, långt inne att det fanns en chans att den Niall jag lärde känna och älska inte skulle komma tillbaka. Men jag skulle göra allt för att få tillbaka min Niall.

Att ha gått och oroat sig i flera veckor, varit på helspänn och varit rädd för varenda telefonsamtal det hade slitit på både kropp och psyke. Jag var slut, helt totalt jävla slutkörd.

Jag hade gråtit mig till sömns, men jag hade inte sovit såhär bra på flera veckor, månader. När jag vaknade morgonen efter så värkte hela kroppen, det var som att jag var rejält bakfull, utan att ha druckit. Klockan var närmare halv två innan jag lyckades lämna lägenheten, men då hade jag även fått lite jobb gjort och duschat.

Maura mötte mig i cafeterian på sjukhuset där vi köpte med oss kaffe innan vi rörde oss upp mot Niall's rum. Maura berätta om hur natten varit och att Niall fortfarande inte hade sagt något, men när man pratade med honom så såg man att han var med. Vilket läkaren tyckte var bra, men jag hade gärna velat att han hade svarat.
"He's been sleeping a lot but that's normal I guess.."

Jag sneglade över på Maura innan jag försiktigt nickade och svarade

"Yeah, he's been through a lot and we all know that it will take some time before Niall is back to normal again.."

"Rosie.."

Jag vände mig sakta om och granskade Maura som stannat upp och jag visste redan vad hon skulle säga. Jag skakade svagt på huvudet och drog handen genom mitt toviga hår innan jag lågt sade

"I know that.. there is a chance that Niall isn't going to be.."

Jag suckade tungt och skakade på huvudet igen innan jag istället bara fortsatte att gå, jag ville inte tänka så. Inte nu när han faktiskt var vaken och vid liv.

Timmarna gick och Maura åkte till lägenheten för att vila och sova, och jag lämnades kvar med Niall. Eller lämnades och lämnades, jag valde att stanna vid hans sida, för jag vet att han hade gjort samma sak för mig. Det var så mycket jag ville säga till honom, jag hade så många frågor som jag ville ha svar på men jag visste inte om han skulle svara mig. Och allt jag egentligen ville var att höra hans röst igen. Jag hade tagit med mig datorn så att jag kunde jobba och det var det jag hade gjort medans Niall sov.

Jag skummade igenom mailen som kommit sedan gårdagen och lade inte alldeles för mycket vikt på att svara mer än vad jag behövde, jag visste att Rebekah kunde ge ett bättre svar om någon ville veta mer. Fokuset på jobbet var inte det jag prioriterade mest för tillfället, men jag var ändå tvungen att svara på mail, ta vissa samtal och dyka upp på möten. Men majoriteten av sakerna kunde skutas på, jag kunde vara kort i mail och om folk ville veta mer så kunde Rebekah ge dem den informationen dem ville ha. Jag var chef över Conners & CO men Niall kom före jobbet, i alla lägen.

Sakta stängde jag locket på den silvriga Macbooken och en suck lämnade mina läppar. Jag placerade datorn på den lediga stolen bredvid mig innan jag vände blicken mot Niall. Att hans isblå ögon stirrade rakt in i mina fick håren på armarna att resa sig, ett svagt leende spred sig över mina läppar innan jag försiktigt sträckte mig efter hans hand.
"Hi.."

Min röst var låg och försiktig, nästan som att jag var rädd för att prata för högt omkring honom.

Han öppnade munnen men stängde den lika snabbt och jag kramade försiktigt om hans hand, jag bet mig löst i läppen för att slutligen fästa blicken på våra händer.
"I've been so scared.. When I got the call then.. everything flashed by, every moment we've spent together.. God, I thought that I lost you.."

Tårarna samlade sig i ögonen, klumpen i halsen kom tillbaka och en suck lämnade mina läppar. Förvåningen som spred sig genom kroppen när hans hand kramade om min fick mig att höja blicken och återigen möta hans.

"I love you.. More then I ever loved someone else. And I'll do everything to help you get back on your feet and.. help you come home, to me."
Jag släppte sakta hans hand och drog båda händerna över ansiktet, bara för att torka bort tårarna som tack och lov inte börjat rinna. Jag lät händerna falla ner i knät samtidigt som jag kollade på Niall igen, men den frågande blicken han gav mig fick oron att inta min kropp igen.

"Who.. are.. you?"

De svaga orden som lämnade hans läppar fick mitt hjärta att sluta slå samtidigt som det krossades i miljontals små, små bitar. Vad.. vad sa han? Vad hade precis hänt? Han hade pratat med mig. Men.. han mindes inte vem jag var. Jag svalde hårt och rätade på mig innan jag försiktigt svarade
"I'm.. Rosie.."

Niall höjde sakta ögonbrynet mot mig och jag reste mig snabbt upp, jag styrde stegen emot dörren och lämnade bara ett par sekunder senare rummet. Hjärtat slog en aning hårdare i bröstkorgen och tårarna hotade med att börja rinna åter en gång. Jag hittade snabbt en sköterska och berättade att Niall hade pratat med mig, även om det bara varit några ord. Men när sköterskan lämnade mig för att gå och leta reda på läkaren så kunde jag inte röra mig, jag kunde inte gå tillbaka in dit. Inte nu.

"Rosie?"
Jag vände sakta upp blicken till läkaren och ställde mig försiktigt upp samtidigt som jag nickade, osäker på om min röst skulle hålla efter gråtattacken jag haft tidigare.
"I understand that Niall asked who you were?"

Jag svalde hårt samtidigt som jag fållade armarna kring min kropp innan jag lågt svarade

"Yeah.."

"I asked Niall a few basic questions, and I want to some more tests but from what I can see now is that Niall suffers from memory loss.."

Jag nickade sakta innan jag bet mig hårdare i läppen, läkaren försökte sig på ett uppmuntrande leende samtidigt som han berättade att han skulle ringa Maura.

Jag såg läkaren gå genom korridoren och försvinna in på ett kontor innan jag slutligen sjönk ner på stolen igen. Jag lät händerna hamna i knät och fäste blicken på dem samtidigt som jag försökte hålla känslorna i schack. Niall mindes mig inte, mannen jag älskade högst av allt kom inte ihåg vem jag var. 

Jag var ett bortblåst minne.