ROSIE ›› N.H

T R E T T I O T R E

"I.. got a call back.."

När orden lämnade mina läppar så var det som att hon frös till is framför mig. Jag visste nästan vad som pågick i hennes huvud, för det var exakt samma som pågick i mitt. Varför nu? Varför, varför, varför?

"I don't know what to do, Rosie.. I.. I don't want to leave you, not now and not later.."

Min röst var låg och jag kände klumpen växa sig större i halsen, jag ville inte detta men jag var tvungen.

"Do you love me?"

Ett svagt, men också ledsamt leende spred sig över hennes läppar samtidigt som hon försiktigt nickade. Jag nickade lätt till svar innan jag fortsatte;
"Do you trust me when I say that I'll be back?"
Jag kunde se tveksamheten spegla sig över hennes ansikte innan hon försiktigt nickade, hon var alltså rädd för att jag inte skulle komma tillbaka. Tårarna trängde sig på, jag fick svårare att andas och allt jag ville göra var att ta med Rosie härifrån, åka långt bort och bara vara tillsammans.
"Don't cry.. I don't think I'll be able to let you go if you start crying now.."

Hennes ord var skakiga, hennes ögon tårade som mina och ett svagt leende spred sig över mina läppar. Min Rosie.
"Marry me."

Som en blixt från klar himmel så slog jag upp ögonen, huvudet värkte samtidigt som jag tog några djupa andetag för att fylla lungorna ordentligt med luft. Det hade inte varit en dröm. Det var minnen, mina minnen tillsammans med Rosie. Jag vände slutligen blicken till scenen men kvinnan jag sökte fanns inte där längre, rättare sagt det, var ingen kvar på scenen. Människorna omkring mig pratade fortfarande flitigt med varandra och ingen verkade ha lagt märke till mig och mitt lilla.. ja vad skulle man kalla det? Jag tog ett prövande steg, mest orolig för att jag inte skulle orka hålla mig uppe på fötter, men jag tog mig snart sakta fram mellan alla pratsamma människor. Men jag hade bara ett mål i sikte, Rosie.

Att försöka fokusera på att hitta Rosie bland alla människor var svårare än vad jag trott, det var människor överallt och jag visste inte vart jag skulle börja. På något sätt så kändes det som att jag letade efter en nål i en höstack men jag skulle hitta henne, om jag så skulle behöva leta hela kvällen.

"Mr. Horan?"

Jag vände mig snabbt om och kollade på mannen som slöt upp framför mig, han såg ut att vara i min ålder och jag nickade sakta till svar.

"I just wanted to thank you for serving our country. I talked to your boss earlier tonight and he spoke about you and.. I just wish that I had balls enough to do something like that.."

Jag svalde hårt och nickade sedan försiktigt innan jag höll fram handen, när han greppat min hand så skakade jag den lätt med orden:

"You still got balls to do it, but its a mad world out there and.. If I where you.. then I would stay back here and be with the people you love.. I guess that my boss left one part out of my heroic story but half of my team got killed and I got severe injuries.. I suffered from memory loss and I lost a person that meant the world to me.. So by doing what ever you are doing right here, is heroic and you are needed right here."

Att berätta för någon om den troliga minnesförlusten jag haft var som en lättnad, men det gjorde bara att mitt hjärta värkte mer efter den personen som jag ville prata med mest. Jag släppte mannens hand innan jag pressade fram ett snabbt leende och sade

"What's your name?"

Mannen rätade på sig, harklade sig lågt innan han avfyrade ett leende mot mig.