ROSIE ›› N.H

F Y R T I O F E M

Det var inte många timmarna jag hunnit sova innan jag återigen väcktes av ett irriterande läte, men denna gången var det mitt alarm. Jag öppnade sakta ögonen, sträckte mig efter mobilen på soffbordet och fick tyst på larmet innan jag stängde ögonen igen. Jag vill inte. Ljudet av fotsteg fick mig att spärra upp ögonen och vända blicken emot sovrumsdörren som sakta gled upp samtidigt som jag kom ihåg nattens händelser. Jag hävde mig sakta upp i sittande ställning samtidigt som Rosie's hesa röst nådde mina trumhinnor;
"Are you going to work?"

Jag gäspade och satte ner fötterna på det kalla golvet innan jag slutligen kollade upp på henne igen och nickade.
"Yeah, but you can stay as long as you want too. You know where the spare key is so.."

"Do you have to go?"
Hennes fråga förvånade mig men samtidigt så gjorde den inte det, hon hade varit med om att någon försök bryta sig in i lägenheten så att vara ensam var troligen inte någon hon ville. Men jag var tyvärr tvungen att jobba, i alla fall ett par timmar.

"I have a few things I need to get done at the office, but I can take the afternoon off.."
Hon nickade försiktigt innan hon drog täcket hårdare kring sin kropp, hon mumlade sedan fram att hon skulle försöka sova lite till innan hon stängde dörren om sig.

Att ta sig till jobbet var jobbigt, inte bara för att Rosie befann sig i det som en gång varit vårt hem men att hon var ensam. Men hon hade praktiskt taget bett dig att stanna kvar hemma, pucko. Jag suckade tungt och drog sakta händerna genom håret innan jag klev ur bilen. Jag stängde dörren, låste och rörde mig mot entrédörrarna. Människor passerade genom dörrarna med jämna mellan och jag lyckades smita in bakom en kvinna som höll upp dörren för mig, jag gav henne ett tacksamt leende innan jag styrde stegen mot hissen. Innan jag hann trycka på knappen så öppnade sig dörrarna och några män klev ut och jag tog de få stegen in, klickade på knappen med siffran 12 på innan jag lutade mig mot väggen.

Om jag skyndade mig att svara på de mail som var mest brådskande och även läsa igenom det manuskript som behövde vara inne idag så skulle jag kunna åka hem så fort som möjligt. Jag hatade att vara ifrån henne, även om vi just spenderat veckor utan varandras närhet eller någon som helst kontakt. Jag hatade att se henne ledsen, och det kändes som att jag bara sett henne ledsen den senaste tiden, men jag visste också att det delvis var mitt fel. Jag hade sårat henne, så det var mitt fel att hon varit ledsen. Jag hade förstört hennes första jul utan den där idioten, när jag istället velat att det skulle bli den bästa julen hon upplevt. Kanske var det ödet som försökte säga åt oss att detta inte var meant to be men jag ville inte ge upp, jag ville kämpa för henne, kämpa för vår kärlek. För jag visste att även om det var tufft för tillfället så någonstans, så skulle det lösa sig. För vår kärlek var starkare än något annat.

Väl framme på rätt våning så hälsade jag snabbt på receptionisten innan jag styrde stegen mot mitt kontor där jag sedan stängde dörren bakom mig för att kunna jobba ostört.

TRE TIMMAR TIO MINUTER OCH TJUGOTVÅ SEKUNDER SENARE

Jag hade aldrig svarat på tre mail så snabbt samt läst klart och skickat iväg det färdiga manuskriptet till granskning. Jag hade även hunnit ta några samtal och bokat om resten av dagen för att kunna gå hem. Idag var en dag då jag var extra glad över att jag kunde planera om i mitt egna schema och att jag hade möjligheten att jobba hemifrån, men onsdagar var oftast den lugnaste dagen. Torsdagar och fredagar försökte jag, som säkert många andra, pressa in så många möten och så mycket måsten som möjligt - bara för att få vara ledig under helgen. Jag stoppade ner mobilen i fickan på jeansen och såg till att stänga av datorn innan jag sakta reste mig upp, sträckte på mig och en suck lämnade mina läppar. Nu ville jag bara hem.