ROSIE ›› N.H

T J U G O F Y R A

NIALL'S P.O.V

Varje dag var en kamp. Varje dag var en ny utmaning. Varje dag innebar kämpande. Vi kämpade inte bara för att göra världen till en bättre plats att leva på, utan jag kämpade för att komma hem. Varje dag var den andra olik, ingen visste vad som skulle ske och det var oroväckande. Även om detta var min tredje gång ute i tjänst så var jag fortfarande rädd för att inte vakna upp igen, eller att inte komma tillbaka efter ett uppdrag.

Men det var sådana tankar som kom och gick, men innerst inne så brann hoppet om att få komma hem, hem till min Rosie.

"So, how about you trying to listen to what I have to say?"

Jag rycktes ur mina tankar och vände sakta blicken till Liam som satt bredvid mig, jag himlade lätt med ögonen innan jag ryckte på axlarna.
"Depends on what you have to say."

"Oh, come on!"

Ett skratt lämnade mina läppar innan jag lutade mig tillbaka och gav Liam's förklarande eller berättande en ny chans. Även om mina tankar fortfarande befann sig på en helt annan plats.

"Horan, get over here!"

Jag tog mig upp från tältsängen och styrdes stegen mot tältöppningen där Nicolas stod och väntade. Klumpen växte i magen medan jag granskade hans allvarliga min samtidigt som han vidare att jag skulle följa efter. Tvekandes stegade jag efter samtidigt medan jag försökte lista ut vad som pågick.

Nicolas stannade plötsligt upp och jag stannade tvärt av hans plötsliga rörelse.
"Jackson's dead."

Orden som lämnade hans läppar fick mig att rynka pannan, även om jag så väl förstod dem. Men hur? Jag hade pratat med honom kvällen innan och sedan hade han... hade han åkt ut under natten?

"What? I saw him last night.."

Nicolas nickade sakta och drog händerna över ansiktet innan han suckade tungt, sakta vände han upp blicken mot mig igen men nu med tårade ögon.

"He went on a late night call and didn't make it back.."

Åh herre min..

"I know that it came like a chock, but we can't let this stop us from doing our job.."

Jag svalde hårt och nickade sakta innan jag rätade på mig. Nicolas hade rätt, vi kunde inte låta detta hindra oss från att fokusera på vårt arbete.
"Is there something else? And I guess that I'll be the one breaking the news for the rest of our group?"

När jag mötte Nicolas blick så var det som jag att jag redan visste vad mer han hade att berätta.

"We have to move camp before the sun goes up."

FYRA MÅNADER

Dagarna blev till veckor och veckor blev till månader. Till slut så hade jag inte ens koll på om det var onsdag eller söndag. Vi hade bytt läger fler gånger än vad jag hade duschat under de snart fyra månaderna jag varit ute på fältet. Och det blev svårare för varje dag som gick, det blev mer och mer oroligt omkring oss och vi förflyttade oss snabbare mellan våra läger.

Fyra personer hade vi förlorat, så vi var fyra man kort. Vi hade haft flera krismöten för att diskutera om vi skulle fortsätta vårt uppdrag men vi alla var eniga om att vi behövde fortsätta. Vi kunde inte avbryta utan att ha avslutat uppdraget, och innerst inne visste vi att vi behövde göra detta. Vi behövde göra det för våra fyra modiga krigare.