ROSIE ›› N.H

F Y R T T I O F Y R A

NIALL'S P.O.V

Att hon behövde tid var de värsta jag någonsin hört. Jag ville inte vara ifrån henne, jag ville ha henne nära och jag ville att allt skulle bli som normalt. Men jag kunde ändå inte säga emot hennes ord - tid var kanske det vi behövde. Men jag gillade det inte. Men när jag väl kommit hem till lägenheten, packat upp min väska och sjunkit ner i soffan så kändes det som en otroligt bra idé. Jag hade jobb att ta igen, jag behövde ta tag i att ringa Liam och Jackson och ordna en träff för det var alldeles för länge sedan jag såg dem sist. Även om det senaste året innehöll många luckor så var jag ändå glad att jag kunde minnas det viktigaste, att jag älskade Rosie och att jag skulle kämpa för henne. För oss.

Det nya året chockade mig med en hög med jobb och tiden rann mellan fingrarna på mig. Jag fick känslan av att jag bodde på jobbet och endast hade tid för att äta och sova ett par timmar om dagen. Men jag älskade känslan av att vara upptagen - faktiskt så upptagen att jag inte hann tänka på mitt och Rosie's "uppehåll". Att fyra veckor passerat utan att vi haft någon kontakt var ganska så sjukt, men hon ville ha tid och jag skulle ge henne det. Men jag saknade henne, det gjorde jag verkligen men jag visste också att då skulle det kännas ännu bättre när jag väl fick se henne igen.

Att hon försökt ringa ett par gånger hade egentligen bara gjort min saknad större men jag visste också att om jag svarade så kanske det slutade med att vårt "uppehåll" blev längre än vad det behövde vara. För vad om hon bara ville skrika på mig? Eller säga att hon inte ville försöka igen? Att jag redan sumpat de chanserna jag fått? Att hon hittat någon annan? Tanken om att hon hittat någon annan skrämde mig, men långt inom mig så viskade en röst att hon skulle komma tillbaka.

"Niall?"
Jag nickade lätt samtidigt som jag skrev klart meningen innan jag vände uppmärksamheten mot Alexi som uppenbarat sig i dörröppningen till mitt kontor.
"Hi, I thought you went home hours ago.."
Ett svagt leende spred sig över hennes läppar innan hon skakade på huvudet och sade;
"No.. I was wondering.. Are you busy tonight?"

Jag svalde hårt och lutade mig sakta tillbaka på kontorsstolen innan jag kastade en snabb blick på datorskärmen framför mig. Bakom dokumentet skymtades Rosie's ögon och de stirrade rakt på mig, vilket fick ett leende att sprida sig över mina läppar. En harkling störde mitt dagdrömmande och jag kollade upp på Alexi igen samtidigt som jag svarade;
"I'm sorry.. But I have plans.."
"Oh.. Then.. Goodnight.."

"Goodnight.."

Jag följde Alexi med blicken och när hon försvann runt hörnet så sträckte jag mig efter mobilen. Skärmen löst upp så fort jag plockat upp den från skrivbordet och jag granskade sms:et från min mor.

Just got home from work, got a missed call from Rosie - is everything alright?

Pulsen ökade en aning och jag slog snabbt in koden innan jag tryckte mig fram till samtalslistan, klickade på det näst senaste samtalet och höll mobilen mot örat. Signal efter signal gick fram men jag skickades snart till röstbrevlådan. Jag svor lågt och slog igen laptopen, greppade den och reste mig upp. Så snabbt jag bara kunde så packade jag ihop mina saker och rörde mig genom den lilla kontorsvåningen mot hissen samtidigt som jag ringde upp min mor. Jag väntade otåligt på att hissen skulle nå min våning och även att min mor skulle svara, och som om de båda kunde läsa mina tankar så plingade hissen till och det sprakade till i mobilen. Jag klev snabbt in i hissen, tryckte på entréplanet och sade snabbt

"She isn't picking up!"

"Calm down.. She's probably busy.."
"But why is she calling you and doesn't leave a message?! And why didn't she call me?!"