Stuck In His Cellar o.m

2

Vanessa's perspektiv

Ett svagt skrik lämnade min mun när han kastade ner mig på det hårda betonggolvet.
Jag satte mig upp och tittade runt. Mörkt, inte ett enda fönster, kallt och spindelnät i varje hörn av rummet. Eller ja, källaren rättare sagt.

Jag tittade upp på killen som stod några meter framför mig. Han var endast en mörk siluett, man såg att han hade vältränade armar. Stark.
Han började gå mot mig sakta. Jag kämpade mig upp på benen och sprang mot ett av hörnen.
"Låt mig vara!" Skrek jag och han spände käkarna. Det såg man tydligt
"Snälla" fick jag fram och tårarna rann ner för kinderna. Han tryckte upp mig mot väggen.
"Du säger inte åt mig vad jag får göra och inte göra" röt han och jag stirrade bara in i hans ögon.
"Fattar du?" La han till. Jag fick inte fram ett enda ord, jag grät inte längre. Jag bara stirrade och lyssnade på mitt hjärta som dunkade så hårt att jag trodde att min bröstkorg skulle sprängas. Precis som mitt huvud.
Han slog till mig, jag skrek till och nickade snabbt. Som svaret på hans fråga.
"Om du inte gör som jag säger så kommer jag straffa dig. När jag har vänner här så är du tyst. Inte ett enda ljud, för när någon annan är här då är inte du här. Okej?" Han var tydlig med vad han sa. Hans andedräkt träffade mitt ansikte hela tiden då det var knappt 3cm mellan våra ansikten.

Han släppte ner mig på golvet och gick upp för en liten trappa. Dörren stod på glänt, ljuset bakom dörren lyste svagt in i källaren. Det var det enda ljuset som fanns här inne. Han gick ut och stängde dörren hårt. Jag hoppade till och det vart kolsvart.

Jag sjönk ihop i en klump på golvet och kramade om mina ben. Tårarna rann hysteriskt ner för mina kinder, allt jag ber om är att jag somnar nu och vaknar upp i min säng, hemma.